Indisk konst

I den indiska konsten finns inte den västerländska uppdelningen mellan olika konstarter. Den indiska historien är en 3 000 år lång följd av mäktiga riken som åtskiljs av perioder av upplösning. Alla de folkgrupper som producerat konst på den indiska kontinenten under denna tid har anammat den mycket uttrycksfulla indiska konsttraditionen men de har också tillfört element utifrån till denna tradition och även spridit den utanför Indiens gränser. Unikt för den indiska konsten är den självklara föreningen mellan arkitektur, skulptur och dans och de ständigt närvarande, religiösa och specifikt indiska aspekterna av människans existens och tillvaro som gör sig gällande i konsten. Den indiska konsten är lika särpräglad som inklusiv - från Harappakulturen till Anish Kapoor återkommer de unika balansen mellan traditionsbundenhet och ständig dynamik; mellan närvaro och myt. Hur gamla de indiska konstverken än är tycks de alltid levande och vitala. I samma mån som den unga manliga kroppen är den grekiska konstens ideal är den unga kvinnliga normgivande i indisk konst: Böljande linjer och mjuka övergångar mellan angränsande delar gör att den indiska konsten gärna beskrivs som dynamisk i kontrast mot till exempel den västerländska och den mesopotamiska, som ofta upplevs som statiska eller vilande. Det finns också en bärande, abstrakt manlig princip på vilken figurativa, kvinnliga element verkar. Den indiska konsten dansar och dess rika dekoration är snarare en manifestation av en gudomlig rikedom än uttryck för skulpturalt överflöd.