Aimo Cajander

Aimo Kaarlo Cajander var den ledande auktoriteten inom skogsskötseln i Finland under 1920- och 1930-talet. Som forskare är han i synnerhet känd för att ha utvecklat den s.k. skogstypsläran. Cajander var den förste generaldirektören för Forststyrelsen, men hans sakkunskap utnyttjades också för ledande uppdrag inom träförädlingsindustrin. Som ordförande i Nationella framstegspartiet utövade Cajander likaså ett stort inflytande inom politiken, särskilt som statsminister åren före vinterkriget. Aimo Cajander var son till Karl Alexander Cajander, lärare i naturvetenskap och rektor vid elementarskolan i Nystad, och hans maka Anna Mathilda Allenius. Aimo Cajander blev redan i hemmet intresserad såväl av naturvetenskap som av att främja den finskspråkiga kulturen. År 1901 avlade han filosofie magisterexamen med botanik som huvudämne och begav sig därefter på en forskningsresa till Sibirien för att samla material för sin doktorsavhandling. Första delen av hans banbrytande arbete om vegetationen i norra Eurasien, Om vegetationen i urskogen kring floden Lena , utkom 1903, och året därpå utnämndes Cajander till docent i botanik vid Helsingfors universitet. Uppmuntrad av sin lärare Alfred Oswald Kairamo och av P. W. Hannikainen, överdirektör i Forststyrelsen, fortsatte han emellertid sina studier vid Evois forstinstitut och blev forstkonduktör 1906. Cajander företog 1904, 1906–1907 och 1908 långa forskningsresor till Centraleuropa. Han studerade vid universitetet i München och uppgjorde en plan för att inrätta en forstvetenskaplig försöksanstalt under Forststyrelsen. Undervisningen, inspirerad av centraleuropeiska förebilder, inleddes 1908, då den forstvetenskapliga utbildningen överfördes från Evois till Helsingfors universitet. Cajander blev en av de första universitetslärarna i skogsskötsel; 1911 utnämndes han till professor i ämnet. Under Cajanders ledning utvecklades skogsskötseln till en högklassig vetenskap, där fältpraktiken dock baserade sig på de enskilda studenternas eget praktiska arbete. Cajander hade ett stort inflytande på grundandet av ett övningsområde för forststuderande i Hyytiälä i Juupajoki 1910, och han förutsatte att studenterna vid sidan av sina teoretiska föreläsningar också deltog i praktiska arbeten. Den så kallade skogstypsläran betraktas som det mest betydelsefulla av Cajanders forskningsresultat, och den gjorde honom till en internationellt känd och respekterad skogsforskare. Teorin, som han offentliggjorde redan i sin avhandling, tog utgångspunkt i en kamp mellan växterna. Kampen medför att växtplatser på områden med liknande tillväxtfaktorer får en liknande vegetation i naturen. Utifrån detta talar man t.ex. om skog av lingon- eller blåbärstyp i enlighet med den för typen karakteristiska vegetationen. I sin praktiska tillämpning har skogstypsindelningen haft betydelse vid övergången till en skogsekonomi som beaktar skogens naturenliga ekosystem liksom vid planeringen av naturskydd och landskapsvård. Cajanders skogstypslära har bevarat sitt värde även inom den moderna forstvetenskapen. Vid sidan av sin verksamhet som lärare och forskare deltog Cajander i utvecklingen av forstförvaltningen i Finland. År 1918 blev han som tf. överdirektör för Forststyrelsen den högsta ämbetsmannen inom sitt förvaltningsområde, men samtidigt skötte han sin professur vid universitetet. Han avgick från sin professur först 1934, då han utnämndes till den nyinrättade tjänsten som generaldirektör för Forststyrelsen. I den befattningen förnyade Cajander den statliga skogsförvaltningen och var med om att grunda statsbolaget Veitsiluoto för förädling av skogstillgångarna i Lappland. Som ordförande för förvaltningsråden för Veitsiluoto och Enso-Gutzeit inverkade han på ett betydelsefullt sätt också på utvecklingen av skogsindustrin i Finland under tiden mellan världskrigen. Cajander hade dessutom 1918 uppgjort en plan för inrättandet av en skogsvetenskaplig försöksanstalt (från 1953 Skogsforskningsinstitutet). Han ansvarade för den c