Annie Vivanti

Anna Emilia (Annie) Vivanti, född den 7 april 1866 i London, död den 20 februari 1942 i Turin, var en italiensk författarinna. Hon var systerdotter till Rudolf och Paul Lindau. Annie Vivantis far, Anselmo Vivanti, var italienare och hennes mor, Anna Lindau var tyska. Fadern var en politisk flykting som efter upproren i Mantova 1851 flydde till London. Vivanti växte upp i Italien, England, Schweiz och USA. Hon utbildades inom musik i New York och uppträdde 1887 i Italien som varietésångerska. År 1890 introducerades hon till litteraturen av Carducci med en diktsamling, Liriche (5:e upplagan 1898). Annie Vivantis författarskap innefattar novellen I divoratori (1911; först på engelska, 1910), Circe, Le roman de Maria Tarnowska (samma år; dramatiserad 1915), Marion, The hunt for happiness, La rosa azzurra, That man, L'invasore (1915), Væ victis (1917), Zingaresca (1918), Le bocche inutili (samma år) med mera. Hennes verk tillhör den litterära genren verismen och det var framför allt genom uttryck för starka känslor, lidelse, i naturalistisk form, som hennes författarskap väckte uppmärksamhet. Vivanti var väl berest och kunde bland annat italienska, franska, tyska och engelska. Vivanti gifte sig 1892 med den amerikanske affärsmannen och journalisten John Chartres (1862 -1927) och fick med honom dottern Vivien Chartres (1893-1941). Sensationella rykten om henne spreds några år senare då det sades att en rik, ung engelsman sköt sig på grund av obesvarad kärlek till henne.