Antarktisfördraget

Antarktisfördraget skrevs på den 1 december 1959 i Washington, D.C., USA och trädde i kraft den 23 juni 1961. Undertecknarna var sju stater med territoriella anspråk (Argentina, Australien, Chile, Frankrike, Nya Zeeland, Norge och Storbritannien), två supermakter (USA och Sovjetunionen) samt Belgien, Japan och Sydafrika. Alla dessa stater drev forskningsstationer på Antarktis under 1957–1958. Antarktisfördraget hade stor betydelse när det skrevs på eftersom det var det första avrustningsavtalet där både USA och Sovjetunionen var inblandade, och det ledde till att Antarktis blev en kärnvapenfri zon. Fördraget, som ligger utanför FN:s ramverk, stadgar att Antarktis endast ska användas för fredliga ändamål. De undertecknande staterna avstår från att hävda territoriella anspråk på Antarktis. Vidare ska kontinenten ägnas vetenskaplig forskning. Fördraget var till en början giltigt till 1991, men innan perioden var avslutad förlängdes avtalet till 2041. Fördraget gäller landområden och isbankar söder om 60° sydlig bredd, och innebär ett moratorium för alla aktiviteter som rör mineralresurser (undantaget vetenskaplig forskning). Sverige anslöt sig till fördraget 1984 (SÖ 1984:5; 1991 års tilläggsprotokoll SÖ 1994:52).