Bysantinska kalendern

Den bysantinska kalendern, bör mer rätteligen kallas för den bysantinska tideräkningen, eftersom den tillämpar den julianska kalendern, utgående liksom den judiska från världens skapelse, Anno Mundi, under världens år, det vill säga efter världens skapelse (latin: av annus, "år" och mundus, "värld"; grekiska: έτος Κόσμου, etos kosmou, bokstavligen "universums år", förkortat AM. Vid dateringen av denna, som inom båda traditioner utgår från Gamla Testamentets dokumentation av människosläktet, kom de kristna dock fram till ett äldre datum, mars 5508 f.Kr, dvs 1747 år tidigare än judarnas bestämning 7 okt 3761 f.Kr. Den stora skillnaden förklaras av att de kristna använde Septuaginta som källmaterial, medan judarna utgick från den Masoretiska standardiseringen av Torah. Den bysantinska dateringen av skapelsen, som undergick smärre revisioner innan den slutgiltigt avgjordes på 600-talet e.Kr., tjänade som utgångspunkt för det bysantinska rikets och den ortodoxa kyrkans kalender. Östkyrkan undvek att använda Kristi födelse som epok, eftersom datumet för densamma var omdiskuterat (och alltjämt är) så sent som på 1300-talet. Den bysantinska tideräkningen övertogs av det ryska folket, och bibehölls officiellt i Ryssland fram till de "förvästligande" reformerna av Peter den store på 1700-talet. Den används ännu inofficiellt av ortodoxa kyrkan.