Carl Barcklind

Om inspelningen av en scen ur Glada änkan , 1907 Ur boken Den Glada Änkan i ”Boggivagnen” och annat från teatern av Carl Barcklind. Wahlström & Widstrand, 1929 [Operetten Glada Änkan hade urpremiär i Wien 1905, och i januari 1907 spelades den på Oscarsteatern i Stockholm. Carl Barcklind gjorde Danilo och Emma Meissner Hanna Glavari.] Filmengagement hörde inte precis till vanligheten vid denna tid. Därför blevo Emma Meissner och jag mycket intresserade av ett anbud från Apollobiografen, som ville ha några meter Änkevals. Ingen av oss hade emellertid ett begrepp om filmning, och arrangörerna själva voro väl heller inte så värst hemma i konsten. Därför gick det också som det gick. Vi kallades att infinna oss i ateliern, som var förlagd till Centralbadet. Emma kom iförd Hanna Glawaris charmanta baltoalett med paradissolfjäder och ett släp, som gott skulle kunnat utgöra lagret i en mindre manuakturaffär. Mimmi, hennes påkläderska, var också med och ansvarade för kartonger, sminkburkar och chevelyren. Jag var icke mindre gentil i frack och lack, med Nisse som hjälpreda. Så nog skulle det bli filmning, vad på oss ankom. Våra farhågor kretsade kring miljön, d. v. s. miljonäränkans salong. Den fick naturligtvis inte se ut hur som helst. Vi lugnades emellertid i det hänseendet av fotografen och biografrepresentanten. — Vi ha sakkunskap på det här området, så vi vet hur det ska vara, sade fotografen. Vi hoppades alltså det bästa. — Var så goda — den här vägen, inbjöd representanten och visade mot en dörr, som ledde upp till vinden. Vi ormade oss upp för en smal trappa och kommo direkt ut på — taket. — Vad i herrans namn —? ”Filmartisterna” sågo häpna än på ”salongen”, än på varandra. — Ska det se ut så här? undrade jag lång i synen. — Det är meningen det, sa' fotografen. — Å, herre gud, suckade Emma och damp ner i en av de omålade korgfåtöljerna under solfjäderspalmen, som i sin tur ståtade på en svartmålad piedestal, hämtad direkt från Oxtorgsgatan. Tvenne skärmar, synbarligen lånade i samma affär som piedestalen, utgjorde rummets ena sida. Den andra var husets rappade vägg. Den tredje och fjärde bestod av Guds klarblå himmel med den strålande och brännande vårsolen som förnämlig prydnad. Asfalten doldes av en stor Axminstermatta, belagd med två långa träribbor, vilka skulle begränsa vår rörelsefrihet framför kameran. — Är det något som fattas? frågade fotografen, då han märkte hur mina blickar sökande svepte omkring. — Ja, piano och pianist. Få vi ingen musik? — Musik? Vad ska det tjäna till? — Hur ska vi kunna dansa utan musik? inföll Emma med förklarlig undran. — Den hörs ju i alla fall inte på filmen, svarade fotografen med några extra pepparkorn av ironi och sakkunskap. — Visserligen, gav jag igen, men min herre brukar väl själv inte dansa utan musik, såvida ni inte är särskilt överlycklig. — Nej — det förstås. — Det brukar inte vi heller. Därför måste vi nog ha musik i dag. — Vi kan inte få upp något piano hit, förklarade representanten. Ett talande skäl. Alltså dans utan musik. Det som skulle filmas var slutdansen i första akten, där Danilo, efter ett litet kärleksgnabb med den sköna Hanna, försöker locka henne till dans genom att ensam valsa runt några varv, under det att hon utkämpar en ojämn kamp med sin sårade stolthet, som bjuder henne att motstå den retsamme vivörens förförelsekonst. Men i ett nu kastar hon all gramsenhet åsido och sig själv i famnen på sin älskade, som för henne vilt i dansens virvel. Sedan fotografen givit mig instruktioner hur jag skulle förhålla mig till ribborna, körde vi alltså i gång och svängde runt, jag med benen, han med kameraveven. Plötsligt skreks stopp bakom kameran. Jag stannade. — Ni får inte dansa över ribban, har jag sagt. — Förlåt. Skall jag göra om det? — Göra om! I de två orden låg en tydlig vink om, att fotografen ansåg mig i behov av sinnesvård. Film kostar pengar, så här görs inte om något. Gå på bara. Och jag gick på. Axminstern på asfalten började knorra och lade sig i veck, som tr