Christopher Gillberg

– Är det något jag vill rekommendera yngre forskare så är det att också vara kliniskt engagerade. Jag har aldrig någonsin varit helt oklinisk. Christopher Gillberg springer mellan våningarna i huset i centrala Göteborg där både Gillbergcentrum, som tillhör Sahlgrenska akademin och universitetet, och delar av universitetssjukhusets barnpsykiatri huserar. Möt professorn i barn- och ungdomspsykiatri – och universitetssjukhusöverläkaren – med välkänt fokus på autism, ADHD och besläktade diagnoser inom neuropsykiatri och utvecklingsneurologi. – Ja, men det är jättesvårt att hitta bra ord för de här problemgrupperna, eller vad man ska säga. Många gånger kallas de tillstånd, andra gånger neuropsykiatriska störningar eller funktionsnedsättningar. Ibland säger man utvecklingsneurologiska problem. – Det finns nog inget område där det är så mycket språkförbistringar och ständiga ändringar av vad det ska heta. Jag tror att det har att göra med att vi historiskt haft stor mytbildning kring problem med psyket. Man har trott att det varit guds straff och haft alla möjliga konstiga synsätt för att förklara varför människor har psykiska problem. – I allt från intellektuella till emotionella och beteendemässiga problem har det funnits tabun. Både kring hur man ska se på det, hur man ska behandla, och vad som är möjligt att prata om. – De finns fortfarande. Att någon skulle ha det vi kallar psykisk utvecklingsstörning vill man helst inte beröra och prata om. – Men det varierar kraftigt mellan olika kulturer. Ta autism som tidigare var väldigt mytomspunnet och stigmatiserande för en familj, bland annat för att det ansågs bero på känslokyla hos mamman. I dag är hela den associationen i stort sett borta i vår kultur för att man insett att det inte har med mammans bemötande av barnet att göra. Det är något i barnets nervsystem som inte fungerar. Men i andra kulturer är det fortfarande svårt att prata öppet om autism och andra funktionshinder. Tillstånden ses ibland som en följd av dålig uppväxt, i icke fungerande familjer. Men Christopher Gillberg varnar för det ensidigt psykosociala fokus som fortfarande råder på sina håll. Han betonar istället genetiken och det kaos som kan uppstå i en familj där både föräldrar och barn har medfödda problem med koncentration, fattning, humör och impulsivitet. – En oerhört stor del av förklaringen finns i detta. Man ska ha ögonen även på det psykosociala och agera när det går, men det får inte vara det enda. Både föräldrar och barn kan behöva neuropsykiatrisk hjälp, men får inte det i dag. – Det har länge varit hög tid för att det skulle slå igenom. Det finns fortfarande en uppdelning mellan exempelvis barnpsykiatri och socialtjänst och det vanliga är att man inte samarbetar mer än i extrema fall när ungdomar kanske börjat bli farliga för sig själva. Han beskriver kriminalvården som föregångare. På vissa anstalter screenas nyintagna för ADHD sedan forskning visat att en hög andel unga med våldskriminalitet har denna störning, ofta oupptäckt. – Det är inget som plötsligt uppstått i 20-årsåldern när de blivit våldsverkare. De har ända sedan barndomen varit okoncentrerade, impulsiva och överaktiva. När man behandlar det, till exempel med mediciner som anses verksamma mot symptomen, blir de oerhört mycket bättre i alla avseenden, både inom fängelset och när de kommer ut. Det är fantastiskt och man önskar att det skulle slå igenom generellt i hela samhället. – Inom hela vuxenpsykiatrin. Det är fortfarande oerhört få vuxna med depression, ångest, personlighetsstörningar eller psykos vars grundläggande neuropsykiatriska problematik uppmärksammas. Prognoser visar att minst hälften av dem har en startpunkt i ADHD, autism, utvecklingsavvikelser av olika slag, läs- och skrivsvårigheter, språkstörning och så vidare. Autism, ADHD, sociala beteendestörningar och anorexi är tillstånd som ofta går in i varandra. Och ju tidigare de upptäcks desto bättre, menar Christopher Gillberg. Det gäller även övriga diagnoser ino