Direkt effekt

Direkt effekt inom europeisk unionsrätt innebär att en rättsakt, eller en enskild bestämmelse i en rättsakt, kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag, även om den inte har införlivats i den nationella lagstiftningen. Den direkta effekten är en karaktäristisk egenskap hos unionsrätten som gör den till en unik rättsordning i internationell rätt. Alla rättsakter har dock inte direkt effekt, utan den direkta effekten beror på typen av rättsakt och huruvida rättsakten skapar rättigheter som tillkommer enskilda. Unionsrättens direkta effekt grundar sig på rättspraxis som fastställdes för första gången av EU-domstolen genom dess dom i målet Van Gend & Loos mot Nederländerna den 5 februari 1963. Domstolen slog då fast att unionsrätten inte enbart skapar skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan i vissa fall även ”individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda”. Senare har domstolen även fastställt företrädesprincipen, som innebär att unionsrätten äger företräde framför nationell rätt om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen skulle visa sig vara oförenlig med den. Den direkta effekten syftar till att säkerställa att unionsrätten tillämpas ändamålsenligt och att de rättigheter som har skapats på europeisk nivå upprätthålls. Det åligger de nationella domstolarna att tillämpa unionsrätten fullt ut och för detta ändamål begära förhandsavgöranden från EU-domstolen när unionsrätten behöver tolkas i enskilda mål i vilka den är tillämplig.