Gun Jönsson

Skådespelare, dansare, regissör, teaterpedagog och teaterchef. Född 1929 i Vetlanda, Småland. Bortgången 2021. För den breda svenska publiken är Gun Jönsson framför allt ett av de familjära ansiktena i Sveriges Televisions mest långlivade tv-serie, Bengt Bratts bygdeepos Hem till byn . Sedan 1971, och över tre decennier framåt, gestaltade hon lantbrukarhustrun Lisa Persson som med familjen lämnar byn för betongförorten Angered. Dessutom kom hon att ta över regin av den sista säsongen 2006. Men Gun Jönsson kom att utforska allt som gjorde henne nyfiken och lärde henne något nytt. Som barn i en ambulerande cirkusfamilj fanns stor frihet och rum för självständigt tänkande. Men livet på resande fot, och det utanförskap det ledde till, grundlade även en politisk och social medvetenhet. Trots allt självklar för ett liv i rampljuset drömde Jönsson om att dansa, och kom in på Kungliga Svenska Balettskolan tills hon ansågs för stor för det klassiska idealet. Revansch fick hon då hon under andra världskriget upptogs i Lalla Cassels danskompani, och fick resa på turné i Spanien, Frankrike och Portugal, och sen när hon med ‘nyponskära kinder’ (DN:s ord) kröntes till Stockholms Lucia 1946. Med studier på Gösta Terserus teaterskola i ryggen antogs Jönsson 1954 till Dramatens elevskola, med kurskamrater som Bibi Andersson, Mona Malm och Lars Lind. Den senare kom att bli hennes make. Under två år var hon ansluten till nationalscenen där hon drillades under bland andra Olof Molander. Sextiotalet innebar en ny fas och Jönsson kastade av sig präktighetsframtoningen och fick tuffare roller. Hon turnerade med Lysistrate 1963 och plockades vidare upp av Stadsteatern Norrköping-Linköping (numera Östgötateatern) och lämnade huvudstaden. Nu började hon också, inte helt populärt, att vilja ha ett ord med i regiarbetet trots att hon var anlitad som skådespelare. 1970 begick Jönsson äntligen regidebut med Marknadsafton på samma teater och upptäckte i och med det nya intellektuella dimensioner inom sig själv. Jakten på det autentiska var hela tiden hennes drivkraft, liksom den politiska angelägenheten. Sextiotalet innebar också film, och Jönsson spelade bland annat i dansdramat Karneval och i Kjell Gredes Harry Munther (1969). 1971 förkroppsligade hon den plågade direktörshustrun i den vassa kultfilmen Badjävlar efter Lars Molins manus om de välbärgades sommaridyllsexploatering. 70-talet blev Jönssons gyllene period, enligt henne själv. Det som gjorde henne annorlunda och nyskapande väckte också beundran. På Dramaten triggade hon sina skådespelare att prestera bortom det förväntande i föreställningar som Top Girls , Gropen , Medea och Gudomliga ord . Garcia Lorcas Bernardas hus återkom hon till flera gånger, då det spanska inbördeskriget var något som sedan ungdomen sysselsatt hennes tankar. Hon förlöste även sin gamla teaterkursare Mona Malms skådespeleri då hon regisserade henne i den utmanande rollen som cancersjuk i den realistiskt skakande tv-teatern Leva livet (1976). För tv regisserar hon även Rikedom (1978), efter Folke Fridells novell om parkarbetaren John vars hustru gör illavarslande resor till storstaden, Hon kräver upprättelse med Margaretha Krook i huvudrollen (1978) och I frid och värdighet (1979), om pensionerade bonden Erik som försöker lirka upp stämningen på ett stelnat äldreboende. Sova räv (1982) var hennes bidrag till den våg av ungdomsdramatik med ofta uppbyggliga budskap. Hon höll den dock rätt fri från pekpinnar. Ett triangeldrama mellan tonåringar (en spelad av Niels Jensen) skapar konflikt och mynnar ut i en oundviklig katastrof. I Resan från 1984 kombinerade hon rollen som skådespelare jämte den som regissör. Jönsson regidebuterade i operasammanhang med en musikaliskt trogen version av Carmen 1978, men gör upp med manslukerskan Carmen till förmån för en kvinna med integritet och moderliga drag. 1978 värvades hon som teaterchef i Norrköping, och förde då med sig sina idéer om demokratisering både på och utanför scene