Gustav Otto Douglas

Gustav Otto Douglas, född 23 februari 1687 i Stockholm, död 2 februari 1771 i Estland, var en svensk greve och militär, senare i rysk tjänst. Douglas var en tid i fransk tjänst men återvände 1703 till Sverige där han blev kaptenlöjtnant vid Upplands regemente och 1704 löjtnant vid Dalregementet. 1708 blev han en av Karl XII:s drabanter och föll som sådan i fångenskap i slaget vid Poltava (1709). Efter en tids fängelse i Vologda ingick han i rysk tjänst och utnämndes 1717 till generalguvernör i Finland, som ryssarna då innehade, med residens i Åbo. Honom tillkom den högsta judiciella och administrativa makten i de av ryska regeringen inrättade länen i västra Finland. Hans namn har knutits vid de flesta av de våldsåtgärder, utpressningar och grymheter, som denna tid har att uppvisa. År 1719 och 1720 utskrev han för den ryska arméns räkning de s.k. mantalskarlarna, en man för varje mantal, vilka sändes mot perserna, men torde hamnat i Astrachan. I Sverige, dit ryktet om hans beteende snart hann, troddes allmänt, att han gav de ryska galärerna en god vägledning vid deras mordbrännarfärd längs svenska kusten. År 1721 blev Douglas ordförande i den stora estländska kommissionen, 1725 generalmajor, 1729 generallöjtnant, 1737 general en chef samt guvernör över Estland 11 augusti 1738 – 22 mars 1740. År 1744 erhöll han avsked ur statens tjänst.