Described at
Mood is a feature that expresses modality and subclassifies finite verb forms. The indicative can be considered the default mood. A verb in indicative merely states that something happens, has happened or will happen, without adding any attitude of the speaker. The conditional mood is used to express actions that would have taken place under some circumstances but they actually did not / do not happen. Grammars of some languages may classify conditional as tense (rather than mood) but e.g. in Czech it combines with two different tenses (past and present). The subjunctive mood is used under certain circumstances in subordinate clauses, typically for actions that are subjective or otherwise uncertain. In German, it may be also used to convey the conditional meaning. The quotative mood is used e.g. in Estonian to denote direct speech. The boundary between this mood and the non-first-hand Evident iality is blurred. The necessitative mood expresses necessity and corresponds to the modal verbs “must, should, have to”: “He must come .” Verbs in some languages have a special interrogative form that is used in yes-no questions. This is attested, for instance, in the Turkic languages. Celtic languages have it for the copula but not for normal verbs. Expresses surprise, irony or doubt. Occurs in Albanian, other Balkan languages, and in Caddo (Native American from Oklahoma).
Excerpt from a page describing this subject · 13,494 chars · not written by Vinony
Article · Svenska
Frågesats, eller interrogativ sats, är en sats som uttrycker en frågeställning. Själva frågan kan formuleras via ett frågeord ("Vem är det?") eller via omvänd ordföljd ("Är det Anna?"). En frågesats är en satstyp definierad på basis av den talandes attityd eller vilja. Man skiljer på två typer: * Ja-nej-frågor, till exempel Kommer du? * Frågeordsfrågor, till exempel När kommer du? Det är naturligt att jämföra frågesatsens struktur med den mer omarkerade påståendesatsens. Man kan se det som att frågan har härletts ur påståendet genom en transformation. I båda typerna av frågor brukar intonationen förändras, och när det gäller ja-nej-frågor är detta ibland den enda skillnaden gentemot påståenden. Det är annars vanligt att ja-nej-frågor utmärks av ändrad ordföljd och/eller av att en frågepartikel introduceras, till exempel i svenskan månne, i ryskan li, i polskan czy. Partikeln kan, som i finskan, vara "påhängd", till exempel Tuletko? (Kommer du). I frågeordsfrågor insätts - oftast initialt - ett interrogativt pronomen eller adverb, till exempel Vem kommer? Varifrån kommer han? Termen frågesats används ibland också - något oegentligt - om "indirekta frågor", alltså om interrogativa bisatser (vilka ju inte följs av frågetecken), till exempel Han frågade om jag var sjuk. Han frågade var det gjorde ont. Bisatser som motsvarar ja-nej-frågor inleds med en konjunktion eller partikel. I bl.a. engelska och svenska är den interrogativa konjunktionen densamma som villkorskonjunktionen (om, if), i bl.a. tyska används olika konjunktioner (ob, wenn), i bl.a. finska och ryska används i den interrogativa bisatsen frågepartikel (samma som används resp. kan användas i frågesats). Bisatser som motsvarar frågeordsfrågor inleds med frågeordet; om detta är subjekt eller ingår i subjektfrasen följs det i svenskan av som, till exempel Vi visste inte vem som (vilken underlig person som) hade gjort det.
Abstract from DBpedia / Wikipedia · CC BY-SA