Javanesiska kriget

Javanesiska kriget, även kallad Kinesiska kriget, ägde rum mellan kinesiska och javanesiska styrkor mot den nederländska kolonialregeringen på Java i Nederländska Ostindien mellan 1 februari 1741 och tidigt år 1743. Kriget vanns av holländarna och ledde till fall och indirekt till grundandet av och . Kriget bröt ut i efterdyningarna av Massakern i Batavia 1740, när överlevande flydde från Batavia och sökte skydd och stöd mot holländarna från den inhemska befolkningen på Java. Kineserna fick stöd av sultan , som gav dem stöd av sina javanesiska trupper mot holländarna, som de belägrade i Semarang i juni efter att ha tagit Rembang, Tanjung, och Jepara. När belägringen bröts av holländarnas överlägsna vapen, kapitulerade Pakubuwono II 6 april 1742, men ersattes som sultan av sin brorson som, liksom flera andra javanesiska furstar, fortsatte striden. Holländarna, i allians med sultan , utplånade under 1742 upproret på norra respektive östra Java och massakrerade varje kines inom synhåll. I december 1742 togs Matarams huvudstad , och i början av 1743 kapitulerade de sista kinesiska styrkorna. Genom fredsavtalet med Pakubuwono II resulterade kriget i att Nederländernas makt på Java stärktes.