Jorma Koivulehto

Jorma Juhani Koivulehto, född 12 oktober 1934 i Tammerfors, död 23 augusti 2014 Helsingfors, var en finländsk filolog. Koiuvulehtos språkintresse väcktes under studietiden vid ; han influerades särskilt av tyskläraren . Efter avlagd studentexamen 1953 följde studier vid Helsingfors universitet: germansk filologi för Emil Öhmann som huvudämne, samt latin, romersk litteratur och engelsk filologi. Han blev magister 1958 på en avhandling om latinska lånord i en fornhögtysk översättning av Tatianus, för vilken har erhöll laudatur, det högsta vitsordet. Han blev filosofie doktor 1971. Som biträdande professor 1973–1983 och professor i germansk filologi vid Helsingfors universitet 1983–1998 ägnade han sig åt forskning i indoeuropeiska lånord i finska språket och fortsatte därmed den historisk-komparativa forskningstradition som i Finland har sitt ursprung i sent 1700-tal. Han innehade 1988–1993 en forskarprofessur vid Finlands Akademi. I en serie skrifter, bland annat Indogermanisch-Uralisch: Lehnbeziehungen oder (auch) Urverwandschaft? (1994) och Zur indogermanisch- germanischen kontinuität in der Nachbarschaft der Finnougrier (1995), lade Koivulehto fram en teori om åldersskiktningen av lånord som innebär att tidigare uppfattningar om de indoeuropeiska lånordens art och omfattning i finskan kunnat revideras, liksom även synen på Finlands förhistoria. Han menade att de äldsta lånorden går tillbaka till bronsåldern, vilket indikerar att finnar vid denna tid var bosatta vid Östersjön.