Karl-Ivar Andersson

Livets gång"Burserydar'n" - det har Karl-Ivar Andersson kallats ända sedan han gjorde kometkarriär som tävlingscyklist i början på 50-talet. - Jag fick verkligen se mig om i världen. OS i Melbourne 1956 var den allra största upplevelsen. Frågan är om någon gjort en så snabb karriär i cykelsporten som Karl-Ivar Andersson. Allt började när han gjorde lumpen i Göteborg. Där fanns ju såna möjligheter för en idrottsintresserad grabb. Istället för att spela kort på fritiden tränade jag, och kom med i Regementsmästerskapen som gick på Slottsskogsvallen, där mina idoler Gunder Hägg och Arne Andersson tävlat. Så återvände han hem till Småland igen, till den lilla byn Böjeryd mellan Gryteryd och Kinnared och fortsatte att hjälpa sin far med jorden och skogen. En rejäl grundkondition fick han av jobbet och hade det funnits löparbanor i närheten kanske Karl-Ivar hade blivit löpare istället för cyklist. Men det fanns grusvägar - och i närheten fanns Burseryd med cykelklubb och det välkända Västboloppet. Det var lite fart och fläkt över cyklingen, så jag satsade på det istället! Det var ett val 21-årigen inte behövde ångra. Han började hårdträna 1953 och på ett par år nådde han elitnivån i Sverige. 1955 tillhörde han landslaget och var knuten till Monarkstallet, där han tränade ihop med bland andra Rune Nilsson, Gunnar Lindgren och Sven Körberg. När jag började träna brukade jag cykla 153:an ner till Varberg och tillbaka, vinter som sommar. Det var ju grusväg och rena lervällingen på vårarna, så man såg ju ut därefter, säger Karl-Ivar och skrattar. Ibland brukade jag cykla till Halmstad och Falkenberg, då fick man i alla fall några mil asfalt ute vid kusten. Jag tränade mellan fem och sju timmar om dagen, det måste man, för tävlingscykling är en riktig konditionsgren. Träningen på backiga grusvägar visade sig också vara en riktig höjdare - Karl-Ivar avgjorde åtskilliga gånger genom att dra i väg i uppförsbackar. Ja, jag trivdes bäst när det gick uppför! Det blev några mycket intensiva år med träning, tävlingar över hela Sverige, Norden och Europa. Karl-Ivar som alltid drömt om att resa fick sitt lystmäte. Han fick också en lektion i historia han inte glömmer. ANNONS Det här var ju efter krigsslutet och vi kom ut i ett krigshärjat Europa, berättar han. Jag minns de kala ytorna i Hamburg, sönderskjutna hus och ruinhögar i Tjeckoslovakien och Polen. Byggnadsarbetarna var nästan uteslutande kvinnor, karlarna hade ju dött i kriget. De satt och knackade rent tegelstenar för att kunna återanvända dem. Och när vi tävlade i de forna öststaterna kom folk i mängder bara för att få se oss utlänningar. Vi var främmande fåglar... Karl-Ivar trivdes fint både med klubbkamrater, träningen och jobbet på Monark, men ändå blev det så att han la av med tävlingscyklandet 1960. Han hade till och med proffsanbud men tackade nej. Det blev lite för mycket med allt resande, och dessutom hade Monark börjat skära ner på förmånerna för oss cyklister, så det var helt enkelt inte lika roligt längre. En sak till hände också - Karl-Ivar gifte sig med sin Gunnel. Det var midsommarafton 1960. Sista tävlingen körde jag i Jönköping och vann. Det var ett bra sätt att sätta punkt och börja på något nytt. Det blev några år till med jobb på Monark, men 1965 bytte han bana helt, till parkförvaltningen. Där stannade Karl-Ivar kvar till pensioneringen. ANNONS Jag trivdes väldigt bra. Jag gillar ju att vara ute i friska luften! Och givetvis fortsatte han att cykla! I tio år satt han också med i styrelsen för CK Wano, både som ordförande och kassör. Han följer gärna cykeltävlingar men har också funderat en hel del kring träningscirkusen i dag. Jag var ju utvuxen när jag började träna. Jag tror det var därför det gick så snabbt för mig att bli bra. Ungdomar, ja till och med barn, tränar så hårt nu och får en massa skador medan de fortfarande växer. Det är nog inte så lyckat... ”Det var ett äventyr som nog är svårt att förstå för dagens unga. Vi var ett hundratal skandinavisk