Negauhjälmen

Negauhjälmen är en av 28 bronshjälmar (23 bevarade) daterade till ca. 400 f.Kr., hittade 1811 i en skattgömma i , nära Negau, i dag , Slovenien. Hjälmarna har typisk etruskisk 'vetulonisk' form, ibland beskriven som "negautyp". Hjälmarna grävdes ned ca. 50 f.Kr., precis före den romerska invasionen av området. Hjälmar av negautyp bars vanligen av prästerskapet vid den tid då de begravdes, så det har antagits att de lämnades vid Zenjak av ceremoniella skäl. Zenjak var av stort intresse för den tyska nazistregimens arkeologer och döptes till och med om till Harigast under andra världskriget. Fyndplatsen har aldrig blivit ordentligt undersökt. En av hjälmarna ("Negau B") har en inskription med det nordetruskiska alfabetet. Inskriften behöver inte vara från 400-talet f.Kr, utan är troligen inristad av en senare ägare på 100-talet f.Kr. eller senare.Inskriften lyder: /// harikastiteiva\\\ip. Många tolkningar har gjorts, men den senaste är gjord av T.L. Markey (Journal of Indo-European Studies 2001) som läser: 'Harigast prästen' (från *teiwaz "gud"), då en annan hjälm "Negau A" med inskrifter som hittades samtidigt på samma plats bär fyra personnamn (oftast keltiska) följda av religiösa titlar: Dubni banuabi 'från Dubnos svinslaktaren'; sirago turbi 'härens astralpräst'; Iars'e esvii 'Iarsus den gudalike'; samt Kerup, antagligen en kortform för ett keltiskt namn som Cerubogios. I vilket fall är de flesta forskare överens att Negau B bär det germanska personnamnet Harigast. Tidigare ansåg vissa forskare att inskriften är en tidig form av runor, men i dag är den allmänna synen att det är nordetruskiska bokstäver. Harigast är antagligen ett av de tidigaste, kanske det tidigaste, exemplet på den germanska ljudskridningen, och föregår Tacitus med kanske så mycket som 200 år. Must (1957) läser Hariχas Titieva som ett personnamn, där det första elementet skulle ha venetiskt snarare än germanskt ursprung. Det andra elementet anses då vara etruskiskt.