Nero

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus (latinskt uttal: [ˈnɛroː ˈklau̯dɪ.ʊs ˈkae̯sar au̯ˈɡʊstʊs ɡɛrˈmaːnɪkʊs]) född som Lucius Domitius Ahenobarbus ([ˈluːkɪ.ʊs dɔˈmɪtɪ.ʊs a.eːnɔˈbarbʊs]) 15 december 37 i Antium, död 9 juni 68 i Rom, var den femte romerske kejsaren från 13 oktober 54 fram till sin död. Nero kom att adopteras av kejsar Claudius för att bli tronarvinge. Han tillträdde tronen efter Claudius död, och hans styre varade i tretton år och åtta månader. Nero härskade från 54 till 68. Hans första tid vid makten, en period under vilken han stod under inflytande av rådgivare som filosofen Seneca, präglades av politisk stabilitet och välstånd. Han fokuserade i stor utsträckning på diplomati och handel, och på att öka imperiets kulturella kapital genom att uppföra teatrar och gynna idrottstävlingar. Nero påbörjade också många kostsamma projekt, däribland byggandet av en kanal och ett palats, vilka dock förblev ofullbordade. Dessa projekt tärde hårt på statens ekonomi och ökade skattebördan på provinserna. Under Neros tid som kejsare förde Rom ett framgångsrikt krig mot Partien (58–63) där så småningom en fred framförhandlades. Vid ungefär samma tid kvästes den brittiska revolten (60–61). Även kväsandet av en annan revolt, som är bekant som det judiska kriget (66–70), inleddes under hans styre. Nero skilde sig år 62 från sin fru (och styvsyster) Claudia Octavia och gifte om sig med Poppaea Sabina. Med henne fick han dottern Claudia Neronis eller Claudia Augusta, som troligen föddes i början av år 63, möjligen 21 januari, och var Neros enda barn efter vad som är känt. Hon dog dock endast fyra månader gammal. År 64 brann Rom. Enligt historikern Tacitus kom ett rykte i svang att branden hade startats på order av Nero. För att undgå anklagelserna lät Nero lägga skulden för brandens uppkomst på Roms kristna, vilka därför kom att utsättas för förföljelser. Det har emellertid aldrig kunnat bevisas att branden, som ursprungligen började någonstans i det gytter av butiker som omgav Circus Maximus, överhuvudtaget var anlagd. Nero störtades i en militärkupp år 68. Inför hotet att avrättas tog han den 9 juni 68 sitt liv. Han var den siste av de julisk-claudiska kejsarna och hans regering följdes av de så kallade revolutionskejsarnas korta tid (68–69); Galba, Otho och Vitellius. Neros styre förknippas ofta med tyranni och extravaganser. Han är känd för ett antal avrättningar, däribland av sin mor och styvbror, och som kejsaren som "spelade fiol medan Rom brann", samt som en tidig förföljare av kristna. Denna syn baseras på de främsta bevarade källorna till Neros styre – Tacitus, Suetonius och Dio Cassius. Få bevarade källor ger en fördelaktig bild av Nero. Vissa källor, däribland några av de ovan nämnda, beskriver honom dock som en kejsare som var populär i de breda folklagren, särskilt i öst. Studiet av Nero är problematiskt eftersom vissa moderna historiker ifrågasätter de antika källornas tillförlitlighet genom att de anses vara partiska.