Optimater

Optimater (latin: optimates, singular: optimas) eller viri boni, ’de goda männen’, kallades i romerska republiken adelspartiet, det konservativa partiet eller de förnäma. De var motståndare till Populares. Optimaterna sökte minska folkförsamlingens makt, och öka romerska senatens inflytande; eftersom den senare utgjordes av den romerska aristokratin ansågs optimaterna gynna adeln. Optimaterna försökte även förhindra att novi homines (nyrika, uppkomlingar) inträdde i politiken. En av optimaternas mest berömda företrädare, Cicero, var dock själv en sådan novus homo. Optimaterna emotsatte sig att romerskt medborgarskap skulle ges mer generöst, värnade , och stred mot de starka militärer som med vapenmakt skaffade sig, och försökte skaffa sig, politisk makt i republiken. De var av den senare anledningen motståndare till Gaius Marius, Pompejus och Julius Caesar. Optimaterna var som starkast under Sullas diktatur (81–79 f.Kr.); han tillhörde själv partiet. Andra berömda optimater var Cato den yngre, Titus Annius Milo, Marcus Calpurnius Bibulus och Marcus Junius Brutus.