orakelbensskrift

Orakelbensskrift (甲骨文; jiǎgǔwén) (’skrift på sköldar och ben’) är en forntida stil av det kinesiska skriftspråket och en del i ursprunget till kinesisk kalligrafi. Stilen har fått sitt namn av att texten är skriven på så kallade orakelben (甲骨; jiǎgǔ). Orakelben användes i det antika Kina för att göra spådomar som utlästes ur sprickformationerna efter att orakelbenen spräckts av upphettning. Orakelbensskriften användes huvudsakligen från omkring 1250 f.Kr. till 1046 f.Kr. under Shangdynastin. Skriften levde även till viss del kvar under efterföljande Zhoudynastin fram till att den försvann på 700-talet f.Kr. i takt med att spåmetoderna från I Ching började användas. Orakelbensskriften representerar det äldsta kända kinesiska skriftspråket, även om det finns äldre fynd av fristående skrivtecken. Orakelben har haft en mycket stor betydelse för arkeologer och historiker och är den äldsta skriftliga dokumentationen om den kinesiska historien. Orakelbensskriften tillhör tillsammans med forntida Egyptens hieroglyfer, Babyloniens kilskrift och mayaskriften världens mest kända forna skrivsystem, men det är bara orakelbensskriften som överlevt och utvecklats till nutida användande. 2017 listades Orakelbensskriften av Unesco som världsminne.