stabiliserings- och associeringsavtal

Stabiliserings- och associeringsavtal (SA-avtal) är en typ av assoceringsavtal som slutits mellan å ena sidan Europeiska unionen (EU) och å andra sidan länderna på västra Balkan. Avtalen omfattar ekonomiskt och finansiellt stöd och samarbete, politisk dialog, anpassning till EU:s lagstiftning, frihandel samt samarbete inom andra politikområden, exempelvis straffrättsliga och polisiära frågor. Alla länder på västra Balkan som ännu inte är EU-medlemmar har slutit SA-avtal med EU. Detta innefattar Albanien, Bosnien och Hercegovina, Kosovo, Makedonien, Montenegro och Serbien slutfört sina förhandlingar med EU:s medlemsstater. EU har utlovat medlemskap till samtliga av dessa länder på längre sikt. Stabiliserings- och associeringsavtalen ses som ett förstadium till fullt medlemskap i unionen. Andra europeiska länder, så som Island, Norge, Schweiz och Turkiet omfattas inte av denna samarbetsform, utan ingår istället genom andra samarbeten med EU, t.ex. Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Ratificeringsprocessen med Serbiens SA-avtal frystes på grund av att Nederländerna inte ansåg att landet var tillräckligt samarbetsvilligt i spaningen efter krigsförbrytaren Ratko Mladić. Den 7 december 2009 upphörde Nederländernas regering med sitt veto mot ett tillfälligt avtal om handel och bistånd med Serbien. Den 14 juni 2010 beslutade EU:s utrikesministrar att återuppta Serbiens SA-process. Kosovo, som deklarerade unilateral självständighet från Serbien den 17 februari 2008, undertecknade den 27 oktober 2015 ett SA-avtal med EU som trädde i kraft den 1 april 2016.