Marshmallowexperimentet vid Stanfords universitet

Marshmallowexperimentet vid Stanfords universitet var en studie i , genomfört 1972 av psykologen vid Stanford University. En marshmallow erbjöds de fyraåriga barn som deltog i studien. Ledaren för försöket berättade för barnet att om hon eller han kunde motstå att direkt äta den erbjöds han eller hon istället två. Forskarna analyserade hur länge varje barn kunde motstå frestelsen att äta marshmallowen och om detta korrelerade med barnens framtida framgång. Originalstudien vid Stanford har citerats över 400 gånger. Bilder från experimentet visar att barnen bland annat blundar, sparkar på bordet framför sig och tuggar på sitt hår för att motstå frestelsen. I genomsnitt kunde ett fyraårigt barn inte hålla sig längre än tre minuter innan det åt upp sin marshmallow. Vissa barn åt upp den direkt när ledaren för försöket lämnade rummet och en tredjedel av fyraåringarna lyckades motstå frestelsen och fick därför en extra marshmallow av försöksledaren. Experimentet syftade först till att testa barns strategier gällande självkontroll men påvisade en hävdad korrelation mellan barnens handlande i detta experiment och deras framtida framgång. Ett uppföljande experiment gjordes därför ungefär ett decennium senare av Mischel. Experimentet hävdas visa att det fanns ett starkt samband mellan barnens förmåga till tålamod och deras framgång i skolan, vilka problem de hade i hemmet samt hur de klarade av stress och hanterade vänskap. En ytterligare studie, drygt trettio år senare, visade att de barn som inte kunde vänta vid fyra års ålder senare i större utsträckning led av fetma och hade problem med droger.