uraliska språk

Den uraliska språkfamiljen består av ungefär 30 i olika grad besläktade språk, som talas av nästan 25 miljoner människor i huvudsak i Central-, Öst- och Nordeuropa samt i nordvästra Asien. Den uraliska språkfamiljen är numera en gles och splittrad kedja av språk som sträcker sig från landet sydväst om Trondheim till Jenisejfloden och Tajmyrhalvön i Sibirien. Typologiskt har de uraliska språken stor bredd men vissa egenskaper är förhärskande eller vitt utbredda såsom en rik agglutinerande morfologi och särskilt ett rikhaltigt kasussystem med upp till tjugo kasus. Negation sker med ett böjt hjälpverb och vokalharmoni har stor utbredning. Grammatiken har inte genus (skiljer inte på män och kvinnor t.ex. honom/henne). Benämningen uraliska språk har använts sedan början av 1800-talet och den grundar sig på att flertalet av dessa språk talas i närheten av Uralbergen, i gränsområdena mellan Asien och Europa. Området för de uraliska språkens gemensamma ursprung, alltså protouraliskan, fanns sannolikt i centrala eller södra Uralområdet. Detta antagna urhem blev bestämmande för språkfamiljens namn. Processen att enskilda uraliska grupper avskildes och invandrade i sina senare bosättningsområden började för minst 6 000 år sedan. De mest kända språken tillhör den finsk-ugriska undergruppen till vilken finska, estniska, ungerska och samiska hör. Vetenskapen om de uraliska språken och den kultur som sammanhänger med dem kallas , och vetenskaperna om de båda huvudgrenarna fenno-ugristik och samojedistik.