Hungerstrejken i Nordirland 1981

Hungerstrejken i Nordirland 1981 var kulmen på en fem år lång protest av irländska republikanska fångar under konflikten i Nordirland. Protesten började som "lakanprotesten" 1976, när Storbritanniens regering slutade ge paramilitära fångar särskild status som krigsfångar eller politiska fångar, vilket de hade erhållit genom provisoriska IRA:s förhandlingar med brittiska regeringen 1972. Protesten eskalerade under 1978 till vad som skulle kallas smutsiga protesten, då fångarna vägrade att duscha och täckte väggarna i cellerna med exkrementer. 1980 ägde den första hungerstrejken rum, med sju deltagare, vilken varade i 53 dagar. Den andra hungerstrejken ägde rum 1981 och var en kraftmätning mellan fångarna och den brittiska premiärministern, Margaret Thatcher. En av hungerstrejkarna, Bobby Sands, valdes under strejken till parlamentsledamot, som en följd av medial bevakning världen över. I slutet av strejken hade tio fångar, inklusive Sands, svultit sig själva till döds. 100 000 människor deltog på Sands begravning. Hungerstrejken radikaliserade den irländska nationaliströrelsen och var den starkaste anledningen till att Sinn Féin kunde bli ett politiskt parti med en bred väljarbas bland den nordirländska befolkningen.