Amerikanska inbördeskriget

Amerikanska inbördeskriget utkämpades i Nordamerika från 1861 till 1865. Som svar på valet av Abraham Lincoln som president i USA, bröt sig 11 slavstater i södern, ut från USA och bildade Amerikas konfedererade stater (”Sydstaterna”) med ett lösare förbund. De övriga 25 delstaterna (”Nordstaterna”), varav fyra slavstater, stödde USA:s federala regering. Efter fyra år av krig, som mestadels utkämpades på de konfedererade staternas territorium, kapitulerade konfederationen och slaveri förbjöds i hela nationen genom det trettonde tillägget. Problemen som ledde till kriget löstes delvis i rekonstruktionseran som följde, med en starkare federal makt och ockupation av södern till 1877, medan försöken att emancipera den före detxta slavbefolkningen som medborgare i hög grad misslyckades på grund av starkt regionalt motstånd. Denna motsättning kom senare att ligga till grund för den hårdföra rassegregationen i sydstaterna, de så kallade Jim Crow-lagarna, och den senare medborgarrättsrörelsen under 1900-talet. Historiska och moderna tolkningar pekar på synen på unionen och slaveriets roll i en fri republik som grundorsak till det amerikanska inbördeskriget, men det finns många andra tolkningar. En vanlig alternativ tolkning är den som först framlades av Karl Marx – "den sista borgerliga revolutionen" – och sedan vidareutvecklades av progressiva historiker som Charles A. Beard i början av 1900-talet, var de ekonomiska motsättningarna mellan de industrialiserade nordstaterna och de stapelvaruexporterande sydstaterna. Frågan om delstater ägt rätt att lämna unionen, som varit omtvistad sedan USA:s grundande, löstes därmed till förmån för den federala makten.