Daniel Tilas

Frihetstiden, vår provinsiella variant av det europeiska upplysningstidevarvet, visar en av sina vackraste och mest typiska sidor i det lidelsefulla intresset för allt som då kallades naturalhistoria. Ordet lever alltjämt kvar i namnet Naturhistoriska riksmuseet på en institution med direkta anor från 1700-talets naturaliekabinett. Fram till våra dagar har Carl von Linné stått som den allt överglänsande, världsberömda ljusgestalten inom 1700-talets svenska naturvetenskap, men på sistone har hans legendariska gloria börjat blekna något vid jämförelse med t. ex. den geniale mångfrestaren Torbern Bergman. Den lärdomshistoriska forskningen krafsar fram den ena frihetstida märkesmannen efter den andra ur arkivgömmorna. Alla har de i regel haft det gemensamt att de inte bara sökt Sanningen — om den så ledde till helvetets portar — utan också Nyttan, ställd i det fosterländska framstegets tjänst. Linné själv var ju ingalunda främmande för detta utilistiska syftemål, när han på sina många och långa resor inom landet riktade sina pigga blickar på allsköns naturalier, som kunde användas i hantverk och industrier, detta i enlighet med ständernas instruktion för hans Västgöta resa 1746, där det hette att han skulle undersöka »vad in regno animali, vegetabili et minerali därstädes kan finnas till fäderneslandets nytta». Denna form av patriotisk fältforskning vann livlig efterföljd bland Linnés egna lärjungar och ledde till ett ymnigt flöde av topografisk-ekonomiska avhandlingar, som till rågat mått bekräftade hans egen installationsföreläsning 1741 »om nyttan av forskningsresor i fäderneslandet». Sin första resa hade Linné gjort som 25-årig studiosus 1732, då han under några sommarmånader reste i Lappland. Två år senare blev han av den nyutnämnde landshövdingen Nils Reuterholm i Falun inbjuden att göra en man frestas säga PR-resa i Dalarna. Liksom resedagboken Iter Lapponicum blev hans Iter Dalekarlicum utgiven av trycket först på 1880-talet, men ett handskrivet exemplar överlämnade den tacksamme författaren till sin mecenat, och i det Reuterholmska hemmet på Kungsgården utanför Falun kom det med all sannolikhet att läsas av en ung bergsman vid namn Daniel Tilas, som därav inspirerades att sommaren 1735 i Linnés fotspår göra en resa upp genom Dalarna och in i Norge, hela tiden uppmärksam på »regnum minerale» men också på ekonomi, folkliv och provinsiella miljöer, precis som fallet varit med Linné själv. Härigenom blev Daniel Tilas en av de tidigaste tillämparna av mästarens resemetod, och livet igenom skulle han som mineralog förbli en sann linnéan, outtröttligt resande, forskande och skrivande, en nitisk ämbetsman på ständiga äventyr hemma och utrikes, en pionjär inom svensk bergsveten skap. Men så hade han också ett förnämt vetenskapligt påbrå: han var dotterson till vår allra första mineralog, Urban Hiärne. Daniel Tilas föddes 1712, alltså mitt under stora ofredens naggande nöd och oro. Hans far var officer vid Livregementet till häst och satt på det torftiga ryttmästarbostället Brunna i Västmanland. Sonen uppfostrades, liksom så många barn i dessa krigstider, av kvinnliga släktingar, och sin bokliga bildning fick han av successivt bortåt ett tiotal informatorer av mycket skiftande kapacitet, först i hemmet, sedan i Uppsala, där han stundom gick grassatim med robusta kamrater och inte visade någon nämnvärd läslust. Han måste »till sin blygd» bekänna att han skildes från akademin med ganska litet förråd i matsäcken. Hela hans håg stod till bergsväsendet och 1730 fick han omsider göra sina första rön på det området under gruvtingsresor i Västmanlands län såsom skrivare åt ett par häradshövdingar. Därvid såg han för första gången i sitt liv en riktig gruva — det var Sala silvergruva — och det kom att bestämma hans yrkesval. 1732 skrevs han in som auskultant i Bergskollegium och inledde därmed en dramatisk och skiftesrik ämbetsmannakarriär. Året därpå fick han följa en kommission till Sala gruva, som han nu beflitade sig om att grundligt u