rättfärdiggörelse

Rättfärdiggörelse (på latin iustificatio) är i kristen teologi en process där Gud, som en oförtjänt gåva, befriar människan från följderna av hennes synd, så kallad negativ imputation (som bland andra den romersk-katolska kyrkan lär). I evangelisk-luthersk teologi innefattar rättfärdiggörandet även en positiv imputation. Det vill säga tillräknandet av Jesu helighet till den enskilda människan. En förutsättning för detta är att Kristus tagit på sig straffet för människans onda handlingar. Andra viktiga förutsättningar är att människan inser att hon behöver rättfärdiggörelsen, tror på att den är möjlig och tar emot den som en gåva från Gud. Rättfärdiggörelse är besläktat med förlåtelse, och innefattar förlåtelse som en viktig del; ändå bör de två begreppen hållas isär, emedan rättfärdiggörelsen innebär mycket mer. Gud låter sin egen fulländade rättfärdighet räknas en människa till godo, trots att hon inte förtjänar det. Denna gåva bryter mot många mänskliga föreställningar om rättvisa, eftersom människan fortsätter att synda. Man kan dock säga, att rättfärdiggörelsen förebådar det slutliga resultatet av Guds omvandling av människans sinnelag: den kristuslikhet som ska komma till stånd i den himmelska världen. För en människa som söker frälsning ligger det nära till hands att vilja förbättra sitt beteende, för att sedan kunna se sin egen moraliska hållning som en grund för frälsningen. Men budskapet om rättfärdighet från Gud är att det bara finns en punkt där människan kan förankra sitt evighetshopp: Jesus och hans död på korset.