kulspruta

Kulspruta, kort ksp (rikssvenska), eller maskingevär, kort mg (finlandssvenska), är finkalibriga eldvapen med hög ammunitionskapacitet avsedda att avge automateld under längre perioder, vanligen på längre avstånd från fast position eller fast lavett i fordon. Syftet med längre automateld är huvudsakligen att kunna bekämpa större antal mål och att öka chanserna för träff mot undvikande mål. Kulsprutor är vanligen avsedda att avge understödjande och nedhållande eld men beroende på avsedd roll och användningsområde varierar detta. De kan utformas på många olika sätt för olika typer av stridsuppgifter; till exempel kan de vara monterad i fast eller rörlig lavett i fordon eller på marken vilket ger bra stabilitet och träffbild, eller så kan de vara försedda med gevärskolv och stödben för att skapa en handburen kulspruta som kan transporteras i strid av en enskild soldat. Moderna bärbara kulsprutor är ofta så lätta att de träffsäkert kan skjutas från höften likt en automatkarbin, men de är ändå generellt tyngre än automatkarbiner. Historiskt var de första "kulsprutevapnen" inte riktiga kulsprutor enligt modern definition. De saknade vapenmagasin och bestod helt av enkelladdade eldrör uppsatta i en ställning ombord en lavett eller bösstock, så kallade orgelbössor eller salvpjäser. Under 1800-talet började de första snabbskjutande magasinmatade kulsprutekonstruktionerna att bli vanliga. Dessa använde handdrivna omladdningsmekanismer och traditionellt flera eldrör för att skjuta "kulspruteeld" (exempel: Gatlingkulspruta, Palmcrantzkulspruta, (en), etc). Sedan slutet av 1800-talet har kulsprutor konstruerats som moderna automatvapen med förmågan att avge riktig automateld, såsom (exempel: Maximkulspruta, (en), etc).