sjöartilleri

Fartygsartilleri är en typ av artilleri som finns på fartyg, framför allt örlogsfartyg. Under 1500-, 1600-, 1700- och första delen av 1800-talet användes i princip likadana kanoner till lands som till sjöss, med undantag för lavetterna. De var gjutna av järn, koppar eller brons (kanonmetall) och invändigt cylindriska samt mynningsladdade. Efter hand uppkom en mångfald olika stora kanoner med olika benämningar. I svenska flottan fanns under 1500-talet kartauner, slangor, stycken, falkonetter, falkoner och hakar. I och med införandet av bakladdade kanoner på 1800-talet började man utveckla särskilda fartygskanoner. Kanonerna sköt ut genom kanonportar i fartygens sida. Dessa kunde öppnas då man skulle skjuta men var annars stängda. Kanonerna angavs efter hur stor järnkula de kunde skjuta ut med en standardladdning. En 12-pundig kanon kunde därför skjuta ut en 12 pund tung järnkula. Då rundkulor gick ur modet under mitten av 1800-talet övergick man till att mäta kanonens inre diameter i antingen mm, cm eller tum. Under 1860-talet sjösattes flera fartyg (till exempel HMS Monarch) med ett mindre antal kanoner monterade på vridbara lavetter med ett medföljande bepansrat kanonhus (gun house). Detta medgav sidriktning av kanonen till en långt större grad än tidigare, och svängbara lavetter, med eller utan kanonhus, blev allt vanligare. Vid slutet på 1800-talet var huvudartilleriet på den överlägsna majoriteten av alla nybyggda örlogsskepp monterade i kanontorn. Benämningen Huvudartilleri hänvisar till ett skepps grövsta kanoner, sedan kanontyperna indelats i tre allmänna kategorier: * Huvudbatteri; tunga kanoner (kaliber runt 300 mm) avsedda att förstöra jämbördiga örlogsfartyg, samt bombardera markmål. Kanoner av denna kaliber monterades på slagskepp och slagkryssare; kryssare höll till godo med kalibrar runt 150-200 mm. * Sekundärbatteri; kanoner med kaliber runt 100 mm avsedda för självförsvar mot jagare, torpedbåtar, motortorpedbåtar och andra små och snabba mål som kunde vara svåra att träffa med huvudbatteriet p.g.a dess låga eldhastighet. Dessa placerades ofta i kasematter; ett sorts kanontorn som är inbyggt i sidan på ett fartygsskrov och erbjuder bättre sidriktningsvinklar än tidigare kanonportar men som varken väger eller kostar lika mycket som ett kanontorn * Tertiärbatteri; mycket små kanoner (25-45 mm) avsedda för försvara mot motortorpedbåtar på nära håll. Dessa avskaffades under en tid, och återkom senare i form av det medeltunga luftvärnsbatteriet med högre eldhastighet och större höjdriktningsvinklar. Notera att kategoriseringen berodde på vilken sorts skepp pjäsen monterats på; en jagares huvudbatteri var ofta jämbördigt i kaliber (men sällan i antal kanoner) med ett slagskepps sekundära batteri, och dess sekundärbatteri, om jagaren var utrustad med ett sådant, utgjordes av kanoner som på ett slagskepp hade tillhört tertiärbatteriet. Till dessa kategorier tillfördes eventuellt ett torpedbatteri som endast tillhörde artilleriet genom sitt namn. Detta avskaffades snart från slagskeppen p.g.a. ökade stridsavstånd tack vare förbättrad eldledning, men kvarstod som jagarens huvudvapen mot tyngre fartyg.