octobas

Octobas är ett extremt stort stråkinstrument konstruerat omkring 1850 i Paris av den franska instrumentmakare Jean-Baptiste Vuillaume (1798-1875). Den har tre strängar och är i huvudsak en större version av kontrabas (förlagan i samlingen av Musée de la Musique i Paris mäter 3,48 meter i längd, medan en fullstor kontrabas är i allmänhet ca 2 meter lång). På grund av den opraktiskt stora storleken på dess greppbräda och tjockleken av dess strängar, trycktes strängarna ned med hjälp av ett invecklat system av hand- och fotmanövrerade spakar och pedaler. Instrumentet, som var så stort att det behövdes två musiker för att spela: en strängförkortningen och en för stråken, blev därför aldrig producerat i stor skala eller använt av särskilt många tonsättare (även om Hector Berlioz skrev positivt om instrumentet och föreslog en bredare användning av det). Utöver instrumentet i Paris, finns en annan octobas i Musical Instrument Museum i Phoenix, Arizona. Berlioz skrev i sin Orchestra Treatise att octobasens lägsta sträng är stämd till C1 (32,7 Hz), en oktav under det lägsta C hos en cello (C2, 64,14 Hz). Denna ton är detsamma som den lägsta tonen hos en modern kontrabas med en låg C- förlängning. Den mellersta strängen är avstämd till G1, en kvint över den lägsta strängen. Den översta strängen är avstämd till C2, en oktav över instrumentets lägsta sträng. Berlioz angav G2, en kvint ovanför toppsträngen, som den högsta tonen som kunde spelas på instrumentet, vilket ger det ett tonomfång på en oktav och en kvint. Men Berlioz kan ha misstagit sig eftersom moderna och befintliga instrument är stämda C, G, C, med den låga C-strängen är 16,25 Hz (C0, en oktav under den lägsta C på piano). Ett liknande men nyare instrument, trippel kontrabasfiol, har förekommit på en inspelning av den amerikanske kompositören .