bulimia nervosa

Bulimia nervosa (bulimi) är en form av ätstörning som innebär dels att personen hetsäter, dels att personen försöker kompensera för detta genom överdriven träning, användning av laxermedel eller genom att framkalla kräkning, för att behålla eller minska sin vikt trots matmängderna. "Bulimi" betyder 'oxhunger' och syftar på det stora begäret efter mat som bulimiker upplever (hyperfagi). "Nervosa" betyder 'nervös' eller 'nervositet', och syftar på det neurotiska beteendet angående mat. Den som lider av sjukdomen hetsäter som minst 2 gånger i veckan och kompenserar därefter genom att antingen kräkas upp maten, använda laxermedel, ägna sig åt överdriven motion eller/och använda sig av bantningspreparat. Detta för att "göra sig av" med födan igen. Detta till skillnad från hetsätningsstörning, då personen behåller maten. Bulimi liknar anorexia med avseende på missnöjet över den egna kroppen samt en önskan att gå ned i vikt, skillnaden är hetsätningen. En bulimiker behöver inte vara underviktig utan kan se helt normal ut och det är därför svårare att upptäcka bulimi än anorexia. Bulimi uppträder i de flesta fall hos flickor och unga kvinnor från 15-25 års ålder. Sjukdomen karakteriseras av hetsätning och ett oemotståndligt sug efter mat samtidigt som personen försöker gå ned i vikt. En person som lider av bulimi intar stora mängder mat på kort tid (hetsätning) och varvar detta med ett kompensatoriskt beteende som till exempel bantningskurer, fasta, kräkningar, vattendrivande läkemedel och motion. Bulimi är vanligare än anorexia, en nära besläktad ätstörning som präglas av självsvält. Till skillnad mot anorexia uppträder bulimi ofta senare i livet, vanligtvis i slutet av tonåren eller i tjugoårsåldern. Bulimi är förknippad med andra psykiska problem. En uppskattning är att runt hälften av de som lider av sjukdomen lider även av depression. Starkt förknippat med bulimi är ångest. Vanligt är att individer som lider av sjukdomen intar laxermedel, vilket inte har någon inverkan på upptaget av energi eftersom energiupptaget sker redan i tunntarmen där laxermedel har liten effekt. Den viktminskning som inträder beror i stället på vätskeförlust. Efter användning av laxermedel samlar kroppen på sig extra mycket vätska. Detta gör att bulimikerns dåliga självbild späs på ytterligare och får denne att se sig själv som ännu fetare. Sjukdomen beskrevs redan av Linné (bulemia) men beskrivs i modern tid först 1979.