Domenico Cimarosa

Domenico Cimarosa, född 17 december 1749 i Neapel, död 11 januari 1801 i Venedig, var en italiensk operakompositör. Cimarosa fick sångundervisning av Manna och Sacchini, i kontrapunkt av , i dramatisk stil av Piccinni. Redan hans första opera, Le stravaganze del conte (1772), rönte ganska stor framgång, och nya verk (för Neapel, Rom och Venedig): La finta parigina (1773), L'italiana in Londra (1779), Giannina e Bernardone (1781), spred snart hans rykte över hela Europa. År 1789 kallades han av Katarina II till Sankt Petersburg, och han skrev flera operor och andra kompositioner. Ur stånd att fördra det nordiska klimatet, tackade han 1792 ja till ett anbud av Leopold II om hovkapellmästarplatsen i Wien. Sistnämnda år skrev han där sitt mästerverk, operan Il matrimonio segreto (Det hemliga äktenskapet), (1851). I Paris undanträngde den Piccinni, och i Neapel gavs den 70 gånger efter varandra. Även i vår tid lever den på flera scener. 1793 återvände Cimarosa till Italien och komponerade sedan Le astuzie jemminili samt Gli Orazi e Curiazi, med flera. År 1798 lade han sig i de revolutionära rörelserna i Neapel och blev till följd därav fängslad och frigavs endast på uttrycklig förbön från åtskilliga europeiska hov. Genom sina lidanden i fängelset förstörd till sin hälsa, dog han, under det han var sysselsatt med att komponera operan Artemisia. Cimarosa betecknar höjdpunkten av den italienska buffan under 1700-talet. Sund livslust, glättigt behag och fin komik talar ur hans verk av denna art. Ett visst inflytande från Mozart är omisskännligt. I Stockholm gavs, utom Det hemliga äktenskapet: Italienskan i London (1795), Giannina och Bernardone (1796) samt Teaterdirektören (1799; L'impresario in angustie). Sammanlagt skrev Cimarosa 75 operor, förutom oratorier, mässor, kantater och smärre sångstycken. Hans byst (av Canova) restes 1816 i Pantheon i Rom.