Ebla

Ebla var en stad, en kultur och ett språk under bronsåldern i nuvarande Syrien. Staden upptäcktes 1974. Platsens moderna arabiska namn är Tell Mardikh och den ligger i provinsen Idlib, söder om Aleppo. Bosättningen vid Tell Mardikh utvecklades under tidig bronsålder till en stad under det tredje årtusendet f.Kr. Den låg på en kalkstensklippa som bildade en naturlig akropol i staden vars yta uppgick till ca 50 ha. Stadens första politiska storhetstid inföll omkring 2400-2250 f.Kr. Sedan erövrades och förstördes Ebla av kung Naram-Sin av Akkad. Eblas andra storhetstid inföll under den mellersta bronsåldern omkring 1850-1600 f.Kr. Därefter återhämtade sig aldrig staden utan blev en obetydlig ort som behärskades av olika riken i den Främre Orienten. Ruinerna i Ebla grävdes ut 1975. Ebla har visat sig vara en östsemitisktalande stadsstat som grundades omkring 3000 f.Kr. Vid sin höjdpunkt, från omkring 2500 till 2400 f.Kr., kan det ha kontrollerat ett rike som når norrut till Anatolien, öst till Mesopotamien och söder till Röda havet. Ebla handlade med de mesopotamiska staterna Sumer, Akkad och Assyrien, liksom med folk i nordöst. Gåvor från faraoner, som hittades under utgrävningen, bekräftar Eblas kontakt med Egypten.. Forskare tror att språket i Ebla var nära besläktat med det östsemitiska akkadiska språket i Mesopotamien och att språket i Ebla kan vara ett av världens äldsta kända skriftliga språk. Ebla var förmodligen erövrat av Sargon av Akkad omkring 2330 f.Kr. Staden hade återuppstått, som en del av nationen av de nordöstliga semitisktalande amoréerna, några få århundraden senare, och blomstrade genom de tidiga andra millenniet f.Kr., ända tills Ebla blev erövrat av de indoeuropeiska hettiterna .