geotermisk energi

Geotermisk energi (från grekiskans geo, jord, och thermos, värme) är energi som är lagrad i jordskorpan. Den geotermiska energin har sitt ursprung i den energin som bildades vid jordens bildande och från sönderfall av radioaktiva grundämnen i jordskorpan. Den har använts för uppvärmning och bad sedan Romerska rikets dagar men är idag mer känd för att generera elektricitet. 2007 uppskattades den totala produktionen av geotermisk elenergi i världen till 10 GW, vilket motsvarade 0,3 % av den totala elproduktionen. Till det kommer ytterligare 28 GW direkt geotermisk energi i form av fjärrvärme, byggnadsuppvärmning, spaanläggningar, industriprocesser, avsaltning och jordbruk. Geotermisk energi är kostnadseffektiv, tillförlitlig och miljövänlig, men har tidigare varit geografiskt begränsad till områden nära gränserna mellan kontinentalplattorna. Den tekniska utvecklingen på senare år har emellertid kraftigt vidgat utsträckningen för och storleken av vad som betraktas som lämpliga källor. Detta gäller särskilt för direkt användning i form av uppvärmning av hus och andra byggnader. Öppna geotermiska brunnar kan visserligen släppa ut växthusgaser som tidigare varit fångade i jordens inre, men dessa utsläpp är oftast betydligt mindre än hos konventionella fossila bränslen. Idag är detta dessutom ett mindre problem då de flesta system som byggs idag är slutna system, helt utan utsläpp. Geotermisk energi har alltså potential att minska den globala uppvärmningen. Prince Piero Ginori Conti testade den första geotermiska generatorn 4 juli 1904 vid , Italien. Den största gruppen av geotermiska kraftverk är belägna vid , ett geotermiskt fält i Kalifornien, USA. 2004 fick fem länder (El Salvador, Kenya, Filippinerna, Island och Costa Rica) mer än 15 % av sin totala elproduktion från geotermisk energi.