skadereduktion

Skadereduktion, skadereducering eller skademinimering är en grupp av pragmatiska folkhälsoåtgärder avsedda att reducera skadliga konsekvenser associerade med drogbruk och andra aktiviteter med hög risk. Förespråkare hävdar att förbud tillfogar skada då de till exempel tvingar prostituerade att arbeta under farliga villkor eller leder till att drogkonsumenter måste erhålla sina droger från opålitliga och kriminella källor. Skadereduktion förekommer överallt i samhället. I bilars konstruktion, rekommendationer för alkoholintag och utdelning av kondomer. Exempel på skadereduktion inom narkotikaområdet är sprutrum, informationsmaterial om hur man konsumerar droger på ett mindre skadligt sätt, sprututbyten, ersättningsläkemedel/substitution, eller att testa ecstasypiller efter orenheter. Man kan också reducera straff associerade med en aktivitet (avkriminalisering) för att få människor att söka vård. I den offentliga politiska debatten i Sverige är begreppet "skadereduktion" snarast bannlyst, men flera av åtgärderna som ingår är i praktiken införda genom förra regeringens "Mobilisering mot narkotika" (2002-2007) under Björn Fries. Missbruksutredningen (SOU 2011:35) som Gerhard Larsson sammanställt som underlag för nuvarande regerings drogarbete, har fått kritik för att vara både för försiktig med förslag på åtgärder enligt skadereduktionsprinciperna samt för att gå för långt och för fort fram med sina dylika förslag. Kritiker av skadereduktion till exempel Drug Free America Foundation, Hasselakollektivet, RNS med flera anser att drogfrihet bör vara slutmålet för behandlingsåtgärder. De hävdar att det är ett i grunden inhumant synsätt att begränsa ambitionerna till skadebegränsning och livslång substitutionsbehandling. Skadereducerande åtgärder som inte är kopplade till att personen skall sluta med drogen kan ge intrycket av att narkotika kan användas säkert riskerar att bidra till en ökning i konsumtionen.[källa behövs]