Ny ekonomisk politik

Ny ekonomisk politik (NEP) (ryska: новая экономическая политика, novaja ekonomitjeskaja politika) syftar på den ekonomiska politik som temporärt infördes i Sovjetunionen 1921 men upphävdes inför antagandet den första femårsplanen 1928. Politiken inleddes under Vladimir Lenins tid som statsöverhuvud och var i begränsad omfattning blandekonomisk. "En tillfällig kompromiss med kapitalismen", brukar den kallas. Efter Josef Stalins makttillträde infördes en renodlad planekonomi. Under NEP fick en viss del av böndernas skörd säljas på en fri marknad, och resten distribuerades via staten. Lenin hade vissa idéer om att släppa in utländska investeringar för att få fart på landets industri och ekonomi men mötte motstånd av politbyrån, huvudsakligen av Nikolaj Bucharin, Lev Trotskij och Stalin. En speciell klass av privata handlare, så kallade NEP-män bildades som bedrev diverse handel med bristvaror. Dessa levde inget tryggt liv utan greps ofta för påstådda eller verkliga lagöverträdelser. Under NEP-perioden skapades också nomenklaturan, det vill säga en privilegierad ledarklass. År 1923 hade förteckningen av centralutnämnda privilegierade funktionärer hela 5 500 namn. Nomenklaturan levde vidare ända tills Sovjetunionens sammanbrott vid slutet av 1980-talet. Avsikten var att skapa en betrodd kontrollmekanism, men i verkligheten bildades ett slags feodalt system med personliga allianser, lojaliteter och korruption.