Gips

Gipsning är inom ortopedin det vanligaste sättet att immobilisera frakturer som inte förflyttats ur sitt normala läge (luxerat). Gipset kan antingen läggas cirkulärt runt det skadade benet eller armen, eller läggas som en skena. I det akuta skedet efter en fraktur är risken stor att området svullnar. Därför är det vanligt att gipset förläggs som en skena, för att minska risken för cirkulatoriska problem (såsom kompartmentsyndrom). Förutom kompartmentsyndrom är andra komplikationer av gips stela leder och muskelatrofi (muskelförtvining). Stela leder och muskelatrofi går inte att undvika helt och hållet. Fingrar och tår gipsas sällan, eftersom det skulle försvåra upptäckt av tecken på bristande cirkulation eller rörlighet. För att förhindra trycksår läggs en tunn bomullsstrumpa och ett tjockt lager av mjukt material mellan gipset och huden. Mellanlägget kallas för polstring.