Polarisexpeditionen 1871

Polarisexpeditionen 1871, ledd av amerikanen Charles Francis Hall, hade som mål att bli den första expeditionen att nå nordpolen. Expeditionen finansierades av den amerikanska regeringen och var ett av de första försöken att nå nordpolen, efter att den brittiske marinofficeren William Edward Parry 1827 nådde breddgraden 82°45′N. Expeditionen misslyckades med sin huvuduppgift på grund av inkompetens, bristande disciplin och dåligt ledarskap. Under Halls befäl avgick Polaris från New York i juni 1871. Från oktober övervintrade besättningen på den grönländska nordkusten, där den förberedde en fortsatt färd mot nordpolen. Hall återvände till fartyget efter en upptäcktsfärd på släde och blev omedelbart sjuk. Innan han avled anklagade han delar av besättningen för att ha förgiftat honom. Efter tester utförda på Halls kvarlevor 1968 kunde det fastslås att han hade fått i sig stora mängder arsenik under sina sista två veckor i livet. Expeditionens främsta bedrift var att de nådde 82°29'N breddgraden med fartyg, vilket var rekord på den tiden. På väg söderut skildes 19 besättningsmän från fartyget och drev 2 900 kilometer på ett isflak i sex månader innan de slutligen räddades. Polaris gick på grund och förstördes nära på Grönland i oktober 1872. De återstående besättningsmännen överlevde vintern och räddades den efterföljande sommaren. En undersökningskommission tillsattes av marinen att undersöka Halls död men några anklagelser lades aldrig fram.