stumfilm

En stumfilm är en film berättad främst med rörliga bilder och textskyltar. Stumfilmen är till största del utan ljudspår, men i sen stumfilmstradition kan det finnas ett fåtal ljudeffekter, musik samt dialog från artificiella källor. Teknologin för att med ett flertal i tät följd tagna fotografier åstadkomma en film uppfanns redan omkring 1860, men filmen i egentlig mening blev inte möjlig förrän man kommit på att exponera celluloidrullar och därmed kunde framställa film i egentlig mening omkring 1880-1900. Idén att kombinera filmer med inspelat ljud är nästan lika gammal som filmen själv, men på grund av tekniska svårigheter är de flesta filmer före det sena 1920-talet stumfilmer. Frånvaron av talad dialog hade dock fördelen att det gjorde stumfilmen universell[källa behövs], med ett gemensamt bildspråk – endast textskyltarna behövde översättas. Filmförevisningar av stumfilm var dock nästan aldrig tysta; oftast framfördes levande musik – av musiker på plats – på bion för att fånga och förstärka filmens stämningar. Filmen Jazzsångaren från 1927 brukar räknas som den första "riktiga" ljudfilmen. Ordet "stumfilm" började användas först efter att ljudfilm blivit vanlig -– det är alltså en retronym. Stumfilmseran kallas ibland för "Age of the Silver Screen" ("Den vita dukens epok").