Skaldskapens språk

Skaldskapens språk (Skáldskaparmál) är namnet på den mellersta och till omfånget största delen av Snorres Edda. Den traditionella skaldediktningen var i utdöende på Island när Snorre Sturlasson vid 1200-talets början beslöt skriva sin Edda som handbok för unga, blivande skalder. I synnerhet fruktade Snorre att de gamla myterna höll på att glömmas bort. Dessa var ju till sin natur hedniska – och som god kristen var Snorre noga med att påpeka att man inte skulle tro på dem – men kunskap om dessa myter var nödvändig för att förstå skaldernas språk. Skáldskaparmál är därför utformad som en systematisk genomgång av de många omskrivningar, två- eller flerledade kenningar, som skalderna har brukat använda i sina kväden och hur dessa kan förklaras utifrån hjältesagor och förkristna myter. Texten börjar med en ofullbordad ramberättelse: En man vid namn Ägir (Ægir) eller Lä (Hlér) från Läsö är inbjuden till gästabud hos gudarna i Asgård. Han kommer i samspråk med Brage, skaldekonstens gud, och en dialog utspinner sig dem emellan. Brage berättar hur skaldekonsten en gång uppstod när den vise Kvaser dräptes av dvärgarna som blandade hans blod med honung till mjöd. Den som drack av detta blev skald. Därför kan skaldskapen också kallas Kvases blod. Sedan berättar han hur olika kenningar kan förklaras utifrån händelser i gudavärlden. Men Snorre släpper snart fiktionen med samtalet mellan Ägir och Brage, och tar själv till orda. Hur ska man känneteckna gudarnas namn, himlen, jorden, havet, djur och människor? Framställningen formar sig nu till en lång katalog över alla tänkbara kenningar, men uppräkningen blir aldrig tråkig eftersom den ständigt måste avbrytas då kenningarna ska förklaras. Och så återberättas myterna en efter en. Det var Snorres uppfattning att blivande skalder måste ha en levande kunskap om dessa myter, så att de själva kunde skapa nya kenningar och variera sitt språk. Allt detta förklarar han själv i boken: han var ju angelägen om att de kristna inte skulle missförstå det hedniska innehållet. I synnerhet guldet tycks på sagatiden ha haft en mängd omskrivningar. Det kunde kallas Sivs hår, Granes börda, uttergäld, Frodes mjöl, Krakes sådd och mycket annat. Sivs hår förklaras med myten om hur Loke klippte av Siv håret för att sedan, då hennes make blev vred, tvingas be svartalverna smida nytt hår av guld åt henne. Omskrivningarna Granes börda och uttergäld leder till att hela sagan om Sigurd Fafnesbane måste berättas; Frodes mjöl förklaras i Grottesången, och innebörden av Krakes sådd blir uppenbar när Snorre har berättat om hur Rolf Krake på sin flykt undan sveakungen Adils tvingas sprida ut sitt rövade guld längs vägen för att hejda förföljarna. Den senare delen av Skáldskaparmál ägnar Snorre åt heiti, det vill säga mer eller mindre ovanliga synonymer för olika begrepp, där varje ord framhäver någon särskild sida eller nyans hos föremålet ifråga. Genom hela detta verk strör Snorre rikhaltiga citat ur den norsk-isländska skaldediktningen. Det pedagogiska syftet är att belysa hur olika kenningar och heiti har använts. Ett 70-tal namngivna skalder citeras, därtill flera anonyma. I många fall är de strofer, som Snorre citerar, de enda som har bevarats av skalderna ifråga. Skáldskaparmál kan därför också ge en viss inblick i hur mycket av denna litteratur som har gått förlorad. Flera av forntidens största drapor skulle i dag ha varit fullständigt okända om inte delar av dem hade blivit inkluderade i Skáldskaparmál. Det gäller Eilif Gudrunssons gåtfulla Torsdrapa, av vilken nästan en hel balk har bevarats; Tjodulf från Hvins Höstlång, som troligen inspirerats av förkristna kultspel; Ulf Uggasons Húsdrápa, som beskriver de myter som en gång funnits avbildade på väggarna i en isländsk hövdings hall (eldhús); samt, inte minst, Brage Boddasons Ragnarsdrapa – den äldsta kända dikt på versmåttet dróttkvætt.