Förintelsen i Litauen

Förintelsen i Litauen syftar på den fysiska utrotningen av den judiska befolkningen i Litauen, förövad av den nazistiska ockupationsmakten från 1941 till 1945. De mest omfattande pogromerna och massmorden begicks mellan juni och december 1941. I Litauen fanns det före Nazitysklands ockupation i slutet av juni 1941 omkring 210 000 judar; vid andra världskrigets slut hade omkring 195 000–196 000 judar förintats, det vill säga drygt 90 procent. Einsatzkommando 3 under Karl Jägers befäl mördade 133 346 judar mellan slutet av juni och slutet av november 1941. Förintelsen i Baltikum förövades av Einsatzgruppe A, som bestod av medlemmar ur SD, Sipo och Orpo. Den litauiska förintelsens intensitet och omfattning betingades av två faktorer. Den nazityska propagandan underblåste antisemitism genom att beskylla judarna för den sovjetiska ockupationen av Lettland 1940–1941. Därtill fanns det bland den litauiska icke-judiska befolkningen en ivrig beredvillighet att fördriva och förinta den inhemska judiska befolkningen.