Klippsmygar

Klippsmygar (Acanthisittidae) är en familj med små tättingar som är endemiska för Nya Zeeland. Man känner till sex till sju arter uppdelade i fyra till fem släkten. Merparten av dessa arter är utdöda och idag finns det bara kvar två arter av denna familj. De bildar en väl separerad utvecklingslinje bland tättingarna, men deras placering inom denna ordning har varit mycket omdiskuterat. De har vid olika tillfällen placerats både bland oscinerna och suboscinerna. Senare forskning stödjer dock uppfattningen att de istället utgör en tredje, mer ursprunglig systergrupp, som beskrivits som undergruppen Acanthisitti och som inte har några idag förekommande nära släktingar. Att de kallas "smygar" beror på deras likhet, både vad gäller morfologi och beteende, med gärdsmygar (Troglodytidae) men med vilka de inte finns något närmre släktskap. Klippsmygarna är mestadels skogslevande insektsätare, där arten bergklippsmyg (Xenicus gilviventris) bara förekommer i alpina områden. Båda de återstående arterna är dåliga flygare och fyra eller fem av de återstående utdöda arterna misstänks ha varit flygoförmögna. De är de enda tättingar, tillsammans med en fältsparv från Kanarieöarna, som har förlorat sin förmåga att flyga. De arter vars fjäderdräkt är känd har bruna eller gröna färger. De bildar monogama par som placeras sina små bon i träd eller bland stenar. De är nattaktiva och som merparten av Nya Zeelands tättingar är de stannfåglar. Som för många andra fågelarter på Nya Zeeland så innebar människans kolonisering av öarna, och det däggdjur som då också introducerades, en stor påfrestning för klippsmygarna och flera arter har dött ut sedan människans ankomst. Sydöklippsmyg (Pachyplichas yaldwyni) och långnäbbad klippsmyg (Dendroscansor decurvirostris) är bara kända genom fossila lämningar och dog ut sedan maorierna tillsammans med den polynesiska råttan (Rattus exulans) kom till öarna. Även kivismygen (Traversia lyalli), utrotades då från huvudöarna och överlevde bara som en reliktpopulation på i Cooksundet. Denna art utrotades senare i och med att fyrvaktaren David Lyall kom till den obebodda ön 1894 tillsammans med sin katt Tibbles. Under loppet av några månader lyckade katten utrota den sista spillran av denna för vetenskapen tidigare okända, flygoförmögna, klippsmyg. Buskklippsmygen (Xenicus longipes) dog ut först 1972. Av de två kvarvarande arterna så är fortfarande klättersmyg (Acanthisitta chloris) vanlig på både norra och södra ön medan bergklippsmyg (Xenicus gilviventris) bara återfinns i de alpina områdena på södra ön och kategoriseras som sårbar.