Anatolij Lunatjarskij

Anatolij Vasiljevitj Lunatjarskij (ryska: Анато́лий Васи́льевич Лунача́рский), född 23 november 1875 i Poltava, död 28 december 1933 i Menton, Frankrike, var en sovjetisk politiker och författare. Lunartjarskij var från sitt 17:e år aktiv i det ryska socialdemokratiska partiet och anslöt sig 1904 till dess bolsjevikfraktion. Då han 1909 försökte utvecklade marxistiska läran från den idealistiska filosofins stånpunkt och samtidigt tillsammans med Maksim Gorkij och andra försökte grunda en ateistisk religion, vars innersta väsen skulle vara "dyrkan av mänsklighetens högsta egenskaper", angreps han av Lenin och isolerades från bolsjevikpartiet. 1917 anslöt han sig definitivt till bolsjevikpartiet och blev folkkommissarie för undervisningsväsendet. . Som folkkommissarie för undervisningsväsendet 1917–1929 försökte Lunatjarskij bygga broar mellan marxismen och den övriga forskarvärlden och till kulturpersonligheter från tiden före oktoberrevolutionen. Lunatjarskij grundande och ledde tillsammans med, bland andra, läkaren och filosofen Aleksandr Bogdanov från dess bildande 1917 tills organisationen upplöstes 1920. Han skrev en mängd artiklar om litteratur, teater, musik, måleri och liknande, och en rad teaterpjäser. Bland hans verk kan nämnas Faust och staden (1918), Oliver Cromwell (1920) och Foma Kampanella (1922). Efter andra världskrigets slut 1945 uppfördes Lunatjarskijs pjäs Den befriade Don Quijote (1925) på Volkstheater i centrala Wien. År 1933 blev han utnämnd till ambassadör i Spanien, men avled på väg till Madrid. Samma år brände nationalsocialister Anatolij Lunatjarskijs kulturpolitiska skrift om arbetarklassens kulturuppgifter, tillsammans med den tyska utgåvan av hans pjäs Der befreite Don Quichote under de landsomfattande bokbålen i Nazityskland.