Credit valuation adjustment

Credit valuation adjustment (CVA) är en avskrivning på ett finansiellt bolags resultaträkning och motsvarar marknadspriset på den kreditrisk som följer av att motparten i en finansiell transaktion kan drabbas av insolvens. Principerna för CVA-rapportering anges i räkenskapsstandarden IFRS 13, och det finns tillhörande krav på kapitaltäckning enligt Basel III. Eftersom framtida pengaflöden från derivat beror på hur marknaden utvecklas under löptiden, krävs det komplexa statistiska metoder, såsom Monte Carlo-simulering, för att beräkna CVA. Kreditrisken som genererar CVA kan minskas genom att clearingen hanteras av en centraliserad tredje part, en Central Clearing Counterparty (CCP), där inbetalningar av en första initial margin och en daglig variation margin ska trygga att en eventuell insolvens av CCP:ns medlemmar inte slår mot övriga medlemmar. För derivataffärer som utförs OTC, och vanligen regleras genom ett standardiserat ISDA Master Agreement, kan kreditrisken och CVA minskas genom att det till avtalet tillfogas ett (CSA) som innebär krav på utväxling av kollateral. Debit valuation adjustment (DVA) är CVA sett ur motpartens synvinkel, det vill säga marknadspriset på den risk som motparten löper att man själv ställer in betalningarna. DVA är en positiv post i resultaträkningen, till skillnad från CVA, som alltid är en negativ post, vilket innebär att en finansiell aktör redovisar en vinst om DVA stiger. Eftersom DVA är kopplat till den egna risken för insolvens, innebär det normalt sett att en finansiell aktör vars kreditvärdighet kraftigt försämras kommer att redovisa stora vinster från DVA. Därför kan DVA heller inte användas för att minska kapitaltäckningen som krävs enligt Basel III, vilket skulle strida mot syftet om ökad finansiell stabilitet. Problematiken med DVA återkommer också i svårigheten för banker att minska volatiliteten i DVA-baserad P/L genom hedging. Det uppenbara sättet vore att banken sålde en CDS på sig själv, men ingen skulle vilja köpa den, eftersom banken skulle hamna i konkurs just när den blev skyldig att betala ut ett stort belopp till motparten. Banken skulle också kunna köpa egna obligationer, vilkas värde skulle variera i motsatt riktning mot DVA, men i praktiken skulle det vara alltför kostsamt.