franska köket

Det franska köket är mat från nationen Frankrike. Det har utvecklats under många hundra år av social och politisk förändring. Under medeltiden kännetecknades det av extravaganta banketter med rikligt utsmyckade och starkt kryddade maträtter som tillagades av kockar som Guillaume Tirel. Under franska revolutionen minskade användningen av kryddor och dessa ersattes successivt av örter och mer raffinerade matlagningsmetoder, där kockar som bland andra François Pierre La Varenne ledde vägen. Dessa metoder vidareutvecklades senare hos Napoleon Bonaparte och Marie-Antoine Carême. Det franska köket definierades under 1900-talet av Auguste Escoffier och blev den moderna versionen av haute cuisine. Escoffiers ansträngningar utelämnade dock mycket av den regionala karaktären som finns i många delar av Frankrike. Gastronomisk turism och Michelinguiden bidrog senare till att upphöja landsbygdens och borgerlighetens mat samt etniska minoriteters inflytande (exempelvis baskiskt inflytande på sydvästfransk mat). Ingredienser och maträtter varierar från region till region. Det finns många kända lokala rätter som har upphöjts till både nationell och regional standard. Ost och vin är en viktig del av kosten och har också många regionella och nationella inslag med varianter som regleras i ursprungslagstiftningen Appellation d'origine contrôlée (AOC). Det franska köket anses även vara grunden för alla västerländska matkulturer och dess kriterier används i nästan alla västerländska utbildningar inom matlagning och kokkonst. I november 2010 upptogs det franska köket i Unescos världsarvslista som ett immateriellt kulturarv. Det är första gången som ett land fått sin gastronomi inskrivet som ett världsarv.