historisk lingvistik

Historisk lingvistik (även historisk språkvetenskap, språkhistoria, diakronisk språkvetenskap, diakron lingvistik, komparativ lingvistik eller jämförande lingvistik) är den gren av lingvistiken som studerar hur språk förändras över tiden. Den skiljer sig från den deskriptiva och synkrona lingvistiken som studerar språk vid en given tidpunkt. Den historiska lingvistikens huvudsakliga verktyg är analys av historiska dokument och jämförelse av interna drag, som ordförråd, ordbildning och syntax, av nutida och utdöda språk. Syftet med dessa studier är att kartlägga utvecklingen av och släktskapsförhållandena mellan världens språk, och att förstå principerna bakom språkutveckling. Indelningen av världens språk i språkfamiljer är både ett av den historiska lingvistikens största bidrag och ett nödvändigt redskap för vidare arbete inom området. Det finns ett stort antal språkfamiljer om vilka det råder konsensus bland språkforskare, se Systematisk lista över språk, men även en mångfald kontroversiella hypoteser om mer avlägset släktskap mellan språkfamiljer. Den moderna historiska lingvistiken har växt fram ur den äldre disciplinen filologi, studiet av äldre texter och dokument. Under de tidiga åren sysslade den historiska lingvistiken nästan uteslutande med de välkända indoeuropeiska språken; men därefter har betydande komparativ forskning skett inom de uraliska språken, de austronesiska språken och olika språkfamiljer av indianspråk med mera.