identitetspolitik

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på perspektiv utifrån tillhörighet till en sociokulturell grupp i syfte att bevara denna grupps ställning och stärka dess intressen. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de har som medlemmar av grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet. Ofta är det kopplat till att bekämpa diskriminering gentemot en grupp och stärka gruppens ställning i samhället. Exempel på sådana identiteter är grupper baserade på ras, klass, religion, kön, könsidentitet, etnicitet, nation, sexuell läggning, funktionsvariation, ålder och kultur. Typiska identitetspolitiska metoder är positiv särbehandling och kvotering. Lika utfall istället för lika möjligheter är målet för identitetspolitiken. Identitetspolitik har kritiserats för att motverka integration av nyanlända i samhället och bidra till ökad segregation, genom att bidrag riktade till olika religiösa och etniska grupper tenderar att befästa skillnader istället för att bidra till likhet. Ett av de äldsta skriftliga beläggen för termen spåras till 1974 då den användes i ett manifest av den afroamerikanska kvinnogruppen Combahee River Collective. Det förekommer företrädesvis i arbetarrörelser, etniska rörelser, feministiska rörelser, HBTQ-rörelser, handikapprörelser, och postkoloniala rörelser. Identitetspolitiken är föremål för debatt och kritik. Minoriteters rättigheter är en huvudfråga i identitetspolitik. Identitetspolitik har av Eric Kaufmann, professor vid University of London, beskrivits som ett uttryck för kulturell socialism. Identitetspolitik motiveras i kulturell socialism av en strävan att uppnå lika utfall mellan olika grupper. Målsättningen att uppnå lika utfall legitimerar inskränkningar i rättigheter för och särbehandling av priviligierade grupper. Kritiker menar vidare att det finns stora likheter mellan de idéer som används för att motivera och legitimera identitetspolitik, såsom kritisk rasteori, radikalfeminism och antirasism, och marxism. Kritiken fokuserar på indelningen av samhället i under- och överordnade grupper. Enligt marxistisk idéteori förtrycks den underordnade arbetarklassen av den överordnade borgarklassen och på samma sätt delar andra teorier in samhället i överordnade och underordnade grupper. Inordnandet av samhället i över- och underordnade grupper har kritiserats för att utgöra en form av paternalism som bygger på ideologiskt betingade definitioner av rättvisa och jämlikhet.