neokonfucianism
Neo-Confucianism (, often shortened to lǐxué 理學, literally "School of Principle") is the cultural revival of Confucianism as an ethical, social, and religious system, which dominated Chinese philosophy from the 13th through the 19th century. Although its origin lies in the Tang dynasty, it was fully developed during the Song dynasty under the formulations of Zhu Xi (1130–1200), the tradition's central figure. Zhu, alongside Cheng Yi and Cheng Hao, comprises the dominant Cheng–Zhu school, in opposition to the later Lu–Wang school led by Wang Yangming and Lu Xiangshan.
Key facts
- Chinese.t
- 宋明理學
- Chinese.s
- 宋明理学
- Chinese.l
- "Song-Ming [dynasty] rational idealism"
- Chinese.p
- Sòng-Míng lǐxué
- Chinese.w
- Sung4-Ming2 li3-hsüeh2
- Chinese.bpmf
- ㄙㄨㄥˋ ㄇㄧㄥˊ ㄌㄧˇ ㄒㄩㄝˊ
- Chinese.gr
- Sonq-Ming liishyue
- Chinese.j
- Sung3 Ming4 lei5 hok6
- Chinese.y
- Sung-Mìhng léih-hohk
- Chinese.tl
- Sòng-Bîng lí-ha̍k
- Chinese.kanji
- 宋明理学
- Chinese.hiragana
- そうみんりがく
- Chinese.revhep
Article · Svenska
Neokonfucianism var en synkretisk filosofisk skola som växte fram under Norra Songdynastin i Kina även om de tankemässiga rötterna kan spåras tillbaka till Tangdynastin. Den sökte förena den världstillvända konfucianismen med en metafysik inspirerad av buddhism och daoism. Själva begreppet neokonfucianism motsvaras på kinesiska av namnet på två filosofiska skolor, lixue (理学) och xinxue (心学). Den första grundades av Zhu Xi (1130-1200) och den andra är förknippad med den under Mingdynastin verksamme filosofen Wang Yangming (1472–1529). Speciellt Zhu Xis nytolkning av konfucianismen kom att bli den dominerande i Kina under de efterföljande dynastierna och spred sig även till Korea, Vietnam och Japan.
Abstract from DBpedia / Wikipedia · CC BY-SA