Nizam al-Mulk

Abu Ali al-Hasan al-Tusi Nizām al-Mulk, född 1017, död 1092, var en persisk storvesir under seldjuksultanen Alp Arslan. Nizam föddes i en rik persisk familj och fick en gedigen grundutbildning. Efter avslutade studier fick Nizam anställning hos Alp Arslán redan innan dennes trontillträde. När det ägde rum 1063 blev Nizam storvesir och förmyndare för sultanens son Malik Shah, under vilkens regering (1072-92) han fick fortsatt förtroende som storvesir. Han avled samma år (1092) som Malik. Till skillnad från härskaren dog Nizam inte en naturlig död, utan blev mördad av assassinerna. Nizam var sunnitisk rättslärd inom den Shafitiska skolan. Han har för eftervärlden blivit mest känd som politisk teoretiker och författare till Siyāsat-nāme (”boken om styrelsen”). Boken som har sina rötter i en sassanidisk tradition är närmast en samling av konkreta råd till härskaren om hur denne skall utöva sin regering på bästa sätt. Den motsvarar alltså de medeltida europeiska furstespeglarna. Som goda förebilder för hur det goda härskandets teori skall omsättas i praktiken förekommer i Nizams bok ofta de sassanidiska härskarna och . Nizam skiljer tydligt på den världsliga och den religiösa sfären. Han framställer härskaren som en världslig kung (pádisháh) som visserligen har sitt uppdrag av Guds vilja men som ändå inte är, och inte bör vara, en imam. Nizam tog mycket klart och kompromisslöst ställning mot teokratin. Mot den bakgrunden är det inte så märkligt att han blev mördad av en fidā'ī, en medlem av den shiitiska assassin-sekten. Nizam al-Mulk lät 1065-67 bygga en högskola i Bagdad som efter honom fick namnet och där bland annat en av den islamiska världens främsta teologer Ghazali inkallades som lärare. Skolan var tänkt som motvikt till al-Azhar-universitetet, motsvarande skola i Kairo, av Nizam sedd som en farlig shiitisk propagandaverkstad.