psykoanalys

Psykoanalys (av grekiska ψυχή, psyché - själ och ἀνάλυσις, análysis - upplösning) är en psykologisk idé- och terapitradition, som växt fram ur den österrikiske läkaren Sigmund Freuds (1856–1939) psykologiska filosofi och psykoterapeutiska praktik. Psykoanalysen är 1) en idétradition, 2) en terapitradition, 3) en forskningstradition, och 4) en metod att studera makrofenomen såsom kultur och historia. Psykoanalysen har utvecklats successivt, dels av Freud själv, dels av hans lärjungar, och rymmer idag en stor diversitet. Enligt Freuds psykoanalys upplever människan inre konflikter mellan drifter (från detet) och moraliska förväntningar (från överjaget) och har att med sin vilja och förmåga (i jaget) parera dessa. Driftsimpulser trängs på grund av moraliska krav bort (till det omedvetna), förskjuts och återkommer (via det förmedvetna till det medvetna) i förklädd form, till exempel som psykiska symptom. Genom att använda psykoanalysens tolkningsprinciper kan impulsen följas baklänges och man kan komma till insikt om den ursprungliga orsaken. Driftspsykologer efter Freud fortsätter att betona driftens betydelse. Klein och Kernberg beskriver hur barn kan hantera ett överskott av aggressionsdrift eller negativa erfarenheter av sin mor. Genom klyvning kan gott och ont hållas isär, och det goda så skyddas. Detta leder dock till svårigheter som vuxen: Borderline-personer kastas mellan gott och ont och har svårt att se nyanser. Terapin hjälper patienten att förena gott och ont. Bion lyfter fram vikten av att modern i sitt psyke kan ta in och rymma barnets upplevelser, tänka kring dem och ge tillbaka på ett kärleksfullt och tryggt sätt. Mahler studerar barnets individuation och separation och betonar vikten av att mamman både är tillgänglig och accepterar barnets frigörelse. Annars kan barnet bli kvar i kampen mellan närhet och distans - borderline. Jagpsykologer tonar ner drifterna och betonar utveckling av färdigheter och anpassning. Objektrelationsteoretiker tonar också ner drifterna och betonar relationer. Winnicott lyfter fram vikten av en intonad mor. Hon behöver dock inte vara perfekt, utan det räcker att hon är tillräckligt bra. Mellanområdet är ett mentalt område mellan barn och mor som hjälper barnet att reglera närhet och avstånd. Fairbairn beskriver hur ett barn med en avvisande mor ändå längtar efter henne, och senare i livet på samma sätt kan uppleva sig både avvisad och känna längtan efter personer trots att de är avvisande. Självpsykologen Kohut tonar också ner driften och sätter självkänslan i centrum. Han beskriver vikten av att bli uppskattad, kunna se upp till andra, och känna likhet och samhörighet. Lacan gör en strukturalistisk tolkning av psykoanalysen. Psykodynamisk psykoterapi utgår från samma idétradition, men har reducerat psykoanalysens tre till fem sessioner per vecka, eller ursprungligen så gott som dagligen, till en eller två sessioner per vecka. Psykoanalysens teori och psykoterapi har utvärderats utifrån vetenskapliga kriterier med blandade resultat. Idéhistoriskt så fanns mycket av Freuds tankestoff före honom, men han sammanställer och utvecklar det till en unik teori. Exempelvis menade Platon och Paulus att människan har olika delar med motstridiga viljor, Schopenhauer talade om människan som omedveten slav under bevarande- och sexualdrifter, Herbart talade om omedvetna idéer som slås samman och så kan nå över medvetandetröskeln, och Janet talade som psykiska energier. Exempel på traditioner som uppstått ur psykoanalysen är anknytningsteorin och den kognitiva terapin.