Renässansens litteratur

Renässansens litteratur betecknar litteraturen under en epok i västerlandets litteraturhistoria. Tidsramarna för epoken varierar kraftigt bland olika forskare, med början satt till mellan 1100- och 1200-talen, och dess slut under mitten av 1700-talet. Renässansen föregås av medeltiden och mynnar ut i barocken. Dante Alighieri brukar betraktas som övergången mellan medeltid och renässans, men brukar räknas till medeltiden. Landsmännen Petrarca och Giovanni Boccaccio räknas omväxlande av olika forskare till medeltiden och renässansen. Ibland räknas humanismen som en konkurrerande strömning, ibland som kärnan av renässansen. Traditionellt brukar Florens ses som renässansens moder. Renässansens litteratur kännetecknas av synkretism mellan kristna och antika symboler, och av att berättelserna ofta utspelas i herdemiljöer och vid hov. Borgarklassen fick bättre ekonomi och gillena i städerna finansierade till exempel teateruppsättningar. En folkkultur uppstod med boktryckarkonsten, då "folkböcker" (populärromaner) spreds i breda lager. Folkspråk blev de vanliga språken för nyskriven litteratur och för översättningar. Herdediktningen blomstrar från och med utgivningen av Jacopo Sannazaros roman 1483, med många efterbildare. Nationalepos i en strävan att efterlikna Homeros och Vergilius, skrevs av nationalistiska skäl av bland andra portugisen Luis Camões, engelsmannen Edmund Spenser, och från fransmannen Ronsard finns fragment av ett sådant. Riddareposet från medeltiden var fortfarande en populär genre, med författare som , Ludovico Ariosto, och i första rummet Torquato Tasso. Eposet får från och med epoken en konkurrent i prosan som skönlitterär form. Novellen och romanen uppstår under epoken, med Miguel Cervantes Don Quijote , François Rabelais Pantagruel och Giovanni Boccaccios noveller.