Förtätning (stadsplanering)

Förtätning är ett begrepp inom stadsplanering, som syftar på någon typ av nyproduktion av byggnader inom befintlig bebyggelse. Motsatsen till förtätning är stadsutglesning. Nyproduktion av byggnader kan röra olika typer av bebyggelse, såsom bostäder, butiker och kontor. Förtätningen kan även ske på olika typer av markyta. Förekommande exempel är att bebygga grönområden, industrimark, parkeringsplatser eller att bygga till fler våningar på redan existerande hus; det sistnämnda kallas även för vertikal förtätning. Förtätning sker på olika nivåer av planering: enskilda byggnader, kvarter, stadsdelar, mellan stadsdelar, orter, städer, länder eller regioner. Idag finns en debatt angående förtätningens fördelar och nackdelar, där det vanligaste argumentet för förtätning är att staden behöver förnyelse och utveckling. I Översiktsplan 1999 används begreppet ”bygg staden inåt” alltså en sorts förtätning. Idén om en förtätning av färdigbyggda stadsområden är inte ny. I Stockholm år 1980 planer på att "förtäta" exempelvis Hammarbyhöjdens 1940-talsbebyggelse. I Översiktsplan 1999 för Stockholm kallas denna förtätning "att låta staden växa inåt" och i översiktsplanen Promenadstaden förordas förtätande bebyggelsestråk. Miljöargument förekommer också, då förtätning oftast innebär att ny bebyggelse placeras nära befintliga kollektivtrafikstråk. Ett vanligt argument emot förtätning är oviljan att bebygga grönområden, vilka anses ha många viktiga funktioner i samhället. Samtidigt kan förtätning innebära att man, genom att fokusera på redan befintliga tätorter, kan undvika stora nyexploateringar av exempelvis skogsområden eller åkermark. En anledning till att förtätning har blivit så omdiskuterat är att den ofta på ett påtagligt sätt kan förändra människors närmiljö, vilket engagerar människor. I översiktsplanen Promenadstaden, i Stockholm, pekas på några miljömässiga fördelar med förtätning, bland annat förutsättningar för utbyggnad av effektivare och miljövänligare energiförsörjningssystem.